Helad

Världen höll andan, men känn ingen oro, barn av människa! Naprapaten drog slutsatsen att min höftlåsning blivit helad av sig själv till en viss procent (jag blir alltså sned i höften ibland och jag vet inte riktigt varför). Behandlingen gjorde dock gott och nu får jag oroa mig för att jag ska knäcka ramar av ren och skär råstyrka. En mjuk höft gör mig också redo för tangomarknaden om Tahko skulle bli ett fiasko. ALLT är medvind som ni märker!

Helning om fem minuter

Ingen träning idag utan istället ska jag kolla upp ryggen lite hos lokala naprapaten. Det är många watt som går om intet när man har ett ryggslut som inte samarbetar. Dessutom blir man gnällig och allmänt obrukbar i det dagliga livet. Som vanligt dock hade måttet rågats igår, men tre timmar efter att jag bokat tid till naprapaten kändes ryggen smidig och fin… Nåja. Jag hoppas på allmän stelhet och nerver i kläm som diagnos så jag får valuta för pengarna.

Självporträtt.

Morgonstund

Jag kunde konstatera redan på uppvärmingsövningarna att jag förfallit bortom rimlighetens gräns. Jag har tränat core men ett annat, snabbare utfört, pass. Uppvärmingsövningarna som kändes som en gäspning i början av maj kändes nu som tortyr.

Dagens

Backintervaller

Det blev ingen tävling för min del idag. Den utlovade lerfesten kombinerat med 1300 höjdmeter och 700 km i bil lockade inte en lördag som denna och när Maku var tveksam också blev det inget av det hela. Jämfört med ifjol är det ingen katastrof med tanke på Tahko för fjolårets Jyväskylätävling blev det ju fiasko av. Men trots alla förnuftiga argument var jag nog småsugen på tävling imorse…

Istället för att sörja den tävling som flytt blev det ett backintervallpass av trevligare/otrevligare sort. Trots regnuppehåll blev det bara jag och Maku som gav oss iväg från torget. Vi körde i alla fall nio drag uppför gamla skräphögen följt av sex drag uppför askhögen följt av tio drag uppför servicevägen vid Bergö. Alla backar hade olika attityd men sämst backträning får man helt klart vid Bergö. Skräphögen erbjuder möjligheten att köra tre olika backar i en omgång vilket är bra träning på sitt sätt.Benen lydde hyfsat och det blev en riktigt fint pass till sist. Jag testade också mina nya Ashima-skivor och Race King/X King-kombon. Skivorna märkte jag inte av (eller jo, de skrek mindre än Avid) och däcken var som väntat kalas. Jag rekommenderar allt!

Laajavuori XCM – banan

Om man har gott om tid kan man titta sig igenom nästan hela banan. Deltagande känns 50/50 just nu. Ryggen, eller snarare muskelfästen från benen som befinner sig i ryggslutet känns sjuka idag. Eller de var sjuka redan direkt vid målgång igår och är inte så mycket bättre idag. Dessutom kommer det att regna hela fredagen och lite på lördag vilket lär förvandla banan till chokladmousse. Blir det inte deltagande blir det istället snabbdistans på hemmaplan som ersättande träning. Vad som händer vet ingen.

Om man inte är tillräckligt snabb får man köpa sig snabb

Två skivor, gratis frakt och två äkta plastrubiner i påse av kattguldstyg för 25 € från Super Bicycle Shop i Taiwan. De ser fina ut, tror nog jag kan komma ha mycket glädje av dem. Inget fel på skivorna heller.

Your gratitude is for us perfect service always.

Brahe MTB träningstävling – kort rapport

Chansen att hinna från Silja-terminalen i tid till träningstävling i Fäbodaskogen var som nämnts väldigt liten. Men tack vare mild överhastighet och taktik med ett pit stop hann vi hem till 17:30, dvs en timme före start. Problemet var bara att jag inte var tävlingsklädd och att jag inte ätit sedan kl 12. Men en tallrik musli och en banan fick duga och jag hann tills slut med ganska bred marginal.

På uppvärmingen kändes det katastrofalt dåligt, inte sådär drama queen-dåligt utan sådär dåligt att det knappt går att få runt benen. Därför valde jag i starten att ta täten och köra ett lugn tempo första varvet (ca 18:30?) för att kanske få liv i kroppen. I början av stigpartierna på andra varvet av tre gick Maku upp och drog i ett lite högre tempo. Jag kände direkt att farten var lite för hög för mig just då. Om det berodde på farten, formen eller dagsläget vet jag inte men jag lyckades hålla honom på 5-10 sekunders avstånd men kunde inte heller direkt komma närmare. En naturlig utveckling hade varit att jag skulle fortsatt att tappa stabilt och tappat ett par minuter, men sagan om loppet tar slut där. Avståndet var hela tiden 5-10, kanske 15 sekunder. Jag var ställvis riktigt nära, men ändå aldrig så nära att jag var ifatt honom. Det var ju förstås irriterande att vara nära men jag hade tyvärr inte så mycket mera att ge ikväll. Med ca fem minuter kvar av loppet (vid grillplatsen för er som kan banan) sänkte jag tempot en aning, eller vi kan säga att jag gav upp, och då växte avståndet lite för att sedan i mål vara ganska exakt 15 sekunder. Maku körde banan på ca 53:10 och jag hade ca 53:25. Fort gick det alltså för ifjol hade vi ett par minuter sämre tid. Banan var i och för sig snabbare i år tror jag. Den har blivit lite bredare och de våta partierna var mindre våta eller helt enkelt torra. Varvtiderna borde jag kolla från Garmin men om jag gissar på 18:30, 17:00 och 18:00 borde det vara ganska nära. Första tiden är jag säker på och summan är ganska korrekt, men de exakta tiderna borde jag kolla upp från min Garmin.

Är jag nöjd då? Nå, om jag tar fram hela armadan med ursäkter så finns det bortförklaringsmodeller för att förklara det mesta men jag tror jag skippar dem idag. En sak är klar: just ikväll gjorde jag vad jag kunde. Jag gav inte upp trots att Maku fick några metrar relativt enkelt och väldigt tidigt. Det ska jag ha en klapp på axeln för. Men jag trodde faktiskt att jag hade en chans till vinst – både på förhand och under loppet- och då kan jag ju inte vara nöjd. Dessutom är jag inte nöjd med hur benen kändes. Där hände det verkligen ingenting idag. Men hur som helst var Maku bättre och det var ju faktiskt hans fart som fick mig att känna mig trött.

Bilder hittar ni här. Jag hade tyvärr ont om tid för fotografering men kanske det duger upp ytterligare fotografier.

Lägesrapport

Jag ligger i hytten på Silja Serenade efter att ha sovit smått fantastiska nio timmar. Att jaga efter barnen på Junibacken tog musten ur mig tydligen (och dem också eftersom de sover fortfarande).

Bild från hytten.

Om tre timmar borde vi vara i land och då är det bara en liten biltur som återstår. Ikväll är det träningstävling på Brahebanan som jag gärna skulle köra men chansen att jag skulle hinna till start är tyvärr försvinnande liten. Men oberoende ska jag ta mig ut dit ikväll så jag får rulla igång benen efter de senaste dagarnas lathet. Till helgen skulle det också vara aktuellt med nationell tävling i Jyväskylä i form av Laajavuori XCM. Planen är att köra tävlingen, men jag ska först träna onsdag och torsdag för att se om jag lyckas få igång benen igen. Senast på torsdag kväll måste jag väl besluta mig. Benen och kroppen kändes hyfsade förra veckan men tre dagars vila kan göra kaos med känslan även om ”formen” knappast försvinner någonstans. Med tanke på Tahko om drygt två veckor vore det viktigt med en hård tävling som Jyväskylä som formvässare. Prestation vore inte prioriterat utan lidande och träning skulle sättas i främsta rummet. Lite bakvänt känns det eftersom Jyväskylä känns som en jobbigare tävling än Tahko. Jyväskyläbanan är snabb, inte speciellt teknisk men hela tiden far det upp eller ner. Med andra ord svinjobbigt om man inte har en bra dag.

Det tränade ögat ser allt

Jag gick idag på en vanlig gata i Helsingfors (närmare bestämt utanför Stockmanns) som en vanlig semesterfirande man. Mina ögon tittade in i skyltfönstren och på de fina människor som befolkar eller besöker vår huvudstad. Plötsligt såg jag en Ridley stå låst mot en stolpe. Ridley ser man massor av när man går i Helsingfors, så min första tanke var att denna Ridley var någon helt vanlig dussin-Ridley. Men ack så fel jag hade.

Den uppmärksamme har kanske redan sett att det är en fin pjäs, dvs en Ridley Helium. Men om man har vältränat falköga ser man något mer, nämligen detta:

Ridleyn var alltså inget mindre än en av Jurgen Van De Walles tävlingshojar från 2010 (?). En japanska som såg mig fotografera cykeln kom och började fotografera den hon också. Hon hade knappast någon aning om vad hon fotograferade, men eftersom japanska turister är världsmästare i fotografering hade hon ju en titel att försvara.

Tyvärr hann jag inte fotografera japanskan.