Ett dygn efter bilden togs försvann min motivation

Efter FM försvann motivationen att cykla. Det har egentligen hänt mig en enda gång sedan oktober ifjol. Det är kanske inte så dramatiskt som det låter. Vädret har varit totalt kass och jag har helt enkelt inte hunnit röra på mig på grund av jobbet och lifvet. Nya landsvägscykeln saknar en grej för att jag ska kunna köra den på trainern så därför har jag på en vecka nu cyklat 2×20 minuter pendling och spelat rinkbandy en gång. Kanske inte jättebra gjort men det är nu som det är med den saken. Jag kör Sju sjöars ännu i år och sen får det räcka. 

I min plan ingick det att delta också i Larsmo XCO och avslutningen på cupen i Kokkola. Nu blir inget av detta av tror jag. Orsaken är förstås nämnda mättnadskänsla. Men cykelbrist påverkar också. Det är nämligen så att cykeln på bilden äger jag inte längre. Som jag tidigare nämnt har jag upplevt den som för liten så nu är den såld och något nytt är beställt. Om det inte hade varit för storleken hade jag förstås inte bytt efter ett år. Cykeln hade enligt tabellerna mått som borde räcka till med till exempel ett topprör på 625 mm. När jag för skojs skull kollade in 2018 Top Fuel stod det att 19.5 har ett topprör som är 611 mm. Antingen är det fel nu eller så var det fel då. Superkonstigt är det i alla fall. 

Annonser

XCm fm 2017 i Nivala

Foto: T Kivirinta

Trots lite halsont dagarna före så hölls jag frisk och det blev start på FM. Nivala stod värd och banan var halvbekant för jag har tidigare tävlat där ett par gånger. Nu var banan i och för sig omgjord rätt rejält. Banan är relativt platt och kan enkelt delas in i tre delar. Del 1 är snabb med en del grusvägar och tekniskt lätt. Del 2 består av löjligt mycket tekniska stigar men fem miljoner stenar. Del 3 innehåller en del skarpa klättringar. Banan är väl i mitt tycke helt ok utan att vara någon riktig favorit. 

Mitt mål för dagen var att ta mig i mål, starta lugnt och inte komma sist bland de 31 i min klass. Starten gick och jag fick en halvdålig start men det var inte hela världen. Det var ju 75 km till mål. 

Första varvet tog jag det extremt lugnt. Kanske, med facit på hand, alltför lugnt. Åkningen på de tekniska stigarna var inte så bra och jag hade uppenbara problem med det hala föret. Vid varvningen låg jag strax efter Kim F och kanske 2-3 minuter efter Aleksi, Maku och Jonathan. 

På andra varvet började jag hitta flytet och jag började sakteliga våga köra ifrån en del folk. Borde jag ha kört ännu hårdare på andra varvet? 

In på tredje varvet kände jag mig rätt fräsch. Jag hade haft lite kramp under andra varvet men inget som inte gick att bota med kadensbyte. Men jag vet att sista varvet kan vara långt om man blir trött i ett tidigt skede så jag fortsatte med samma taktik som jag hade hela loppet. Taktiken gick ut på att aldrig köra med ansträngd andning förutom i de branta backarna vid varvning. Tredje varvet gick hur som helst också bra. Lite krampkänningar men inte så mycket att det oroade direkt. 

Tja…sen kom jag i mål. Jag var förstås trött för jag hade ändå tävlat i 75 km/3:36 h på en av Finlands stenigaste platser. Men jag kände ändå att det fanns mer att ge. Med lite mer mod på alla varv hade nog formen räckt lite längre än så här. Men sen är det möjligt att en offensivare åkning hade lett till ett trött sista varv och i slutändan ett likadant eller sämre slutresultat. 

Nu blev jag till sist elfte i herrar allmän (elit säger man i Sverige vilket låter PRO). Dessutom hade min tid räckt till en femte plats i H40 och en två minuter snabbare tid hade räckt till medalj i den klassen. Om inte om i vägen vore, kossorna i luften fore. 

Jag är nöjd med dagen. Resultatet kunde ha varit bättre men känslan, genomförandet och huvudet var på topp. Inte en enda gång under tiden ute i terrängen tänkte jag på slutplacering eller på att det var FM som cyklades. Det är, i mina ögon, mycket positivt. 

Vad gäller fortsättningen så känner jag nu dagen efter att jag helst skulle ha tävlat klart för i år. Men jag ska ännu tävla i Sju sjöars och eventuellt också Köukar XCO och Larsmo XCO. 

En tredjeplats och mitt sista FM

Det blev en tredjeplats på Fäbodaloppet. Jag skrev någon rad om det på Instagram och vet inte hur mycket mer jag orkar skriva om det. I det stora hela är jag väl rätt nöjd med loppet. Vinnaren körde totalutklassning med resten av startfältet men sen var det hyfsat jämnt. Min chans till en andraplats försvann för att jag gjorde två små missar på det sista tekniska partiet. Fysiskt kände jag att jag hade bra koll på läget och jag kunde kanske till och med kört ännu aggressivare med facit pp hand. 

I dag hämtade jag hem brorsans cykel. Han har varit och brutit nyckelben med sin gamla 26a så det var verkligen dags för nytt. På grund av nyckelben kunde han förstås inte köra bil så då fick jag ställa upp. Svinfin cykel var det i alla fall: förstås en Trek! 

På lördag ska jag köra mitt sista FM. Nej, jag ska inte lägga ner men det är mitt sista år i allmän klass/elit. Nästa år är jag ÄNTLIGEN i H40 där jag känt att jag hört hemma redan ett par år. Den där stämpeln ”Elit” har jag aldrig kunnst identifiera mig med. Vad gäller tävlingen har jag inte satt upp stora mål. Det är väl bara 30 startande i elitklassen och det är bara tuffa killar med hår på bröstet och licens i fickan (och jag) så risken finns att jag blir sist av dessa 30. Men jag fokuserar inte på resultatet utan siktar in mig på bra flow och kontrollerat lidande så går det nog bra. Det blir svinjobbigt men jag klarar av svinjobbigt. Jag vill nästan påstå att jag är född till svinjobbigt. 

På lördag kväll vet vi hur det gick. Jag skriver säkert en racerapport här på bloggen. Eftersom jag knappt bloggat de senaste månaderna trodde jag att jag knappt hade några besök på den här bloggen längre. När jag för en gångs skulle var inne och redigerade bloggen via datorn (lite småfix under fliken Samarbetspartners) kollade jag statistiken för första gången i år. Till min förvåning hade jag trots mitt sporadiska bloggande ändå kvar cirka hälften av besök/visningar jämfört med när jag bloggade dagligen. Hur detta ska tolkas vet jag inte men antar att jag är tvungen att bli lite flitigare. Vad vill ni läsa om? 

Inför slutet

Sommarens sista tävlingar börjar idag. Det lokala Fäbodaloppet ska genomlidas. Lidande klarar jag ju av och det blir säkert lite roligt också. Motståndet är sjukt hårt för att vara en liten lokala bagatell med Haga, Kujala, Simelius och Toppari som de klaraste favoriterna. Får jag en bra start så hoppas jag slå mig in där i tätkampen men gör jag mitt bästa är det ändå fullt möjligt att jag inte rår på favoriterna. Så enligt denna logik kan jag inget annat än göra mitt bästa. Banan har tidigare passat mig hyfsat men efter vissa förändringar vill jag påstå att den inte längre gör det. Även om ett ökat stigantal förutom ökad teknisk kravbild också leder till högre fysisk intensitet vilket kan passa mig om jag har en bra dag. 

Men strunt i det. Det där vet jag om några timmar. 

Viloveckan slut

Snart är hösten här. Viloveckan är över och jag konstaterade att det är tre träningsveckor kvar av säsongen. Efter de tre veckorna gör jag lite struntgrejer för att hålla igång kroppen tills alla tävlingar är över. 

Under veckan har jag tävlat. Jag skrev lite om det på min insta men för de som inte följer mig där kan jag säga att jag blev tvåa på en rätt knixig bana i Kokkola. Det var roligt att tävla där och det är kanske veckans motto för när jag inte såg framemot lokala motionstävlingen Nykarlebyloppet valde jag att avstå. Det blev en snackdistans med Danke istället och det var troligen trevligare än mjölksyrafest. Jag lovade mig själv för två år sedan att aldrig mer köra motionslopp på landsväg och det har jag hållit någorlunda. 

Sen har jag lekt lite med Project One utifall det blir en ny cykel småningom. Den här till exempel kostade helt vansinniga 10862 euro!

Jag har ju inte direkt nött upp den cykel jag har men den är i minsta laget. Att sälja en värstingcykel är kanske inte helt lätt men jag jobbar utifrån att det ska lyckas och att det blir en ny Trek i mer eller mindre liknande utförande som den jag har nu. Jag har varit brutalt nöjd med min Top Fuel i år och det har varit bra med lokal support från VM-Sport när låsreglaget på Fox dämparna krånglat. Före kommentarsfälten fylls med andra tips så vet jag att nya Anthem ser väldigt intressant ut och sen såg jag en Cannondale Scalpel SE 2018 som såg riktigt cool ut (120 mm, dropper, 2.35 osv). Men man kanske se cool ut på en Top Fuel också? Om inte…får jag väl fortsätta att vara mig själv. 

Ett fantastiskt tips

Det finns så mycket värdelöst på Youtube. En av de som inte gör värdelöst innehåll är Francis Cade. Londonbo (för mig som lantis känns hans boplats som London) som videobloggar om cykling. 

Ibland blir det kanske för mycket med alla oakleyglasögon, raphatröjor, kaskhjälmar, kaffesnack och en allmän känsla av att folk fikar minst fem gånger på varje runda. Men det är ändå sympatiskt och framför allt väldigt snyggt och med bra musik. 

Regndag

Söndagar brukar betyda distans men den stökade jag undan igår med Petter och Danke. Kvar på träningsveckan fanns 6×3 min max men på grund av vädret och allmän seghet rullade jag bara en timme i ett väder som till stor del kan beskrivas som ösregn. Träningen har varit lite svajig senaste veckorna. Jag har tränat men är nog långt ifrån den känslan jag hade i maj och juni. Men nu blir det vilovecka med två, eller åtminstone ett, race så kanske det tillsammans med jobbstart och bättre rutiner leder till att skutan hamnar på rätt köl igen. 

Det har ju hänt en massa under sommaren när jag knappt bloggat; personlig utveckling, andliga insikter och god mat och allt däremellan. En sak som känns halvaktuell är att jag troligen (men lika troligt inte alls) kommer att sälja min Top Fuel. Den är alldeles kanon men lite gräver det i bakhuvudet att jag borde ha en storlek större. Jag lär väl återkomma till det här men om det redan nu finns någon intresserad går det bra att ta kontakt redan nu. Bilder och specifikationer hittar ni på bloggen. 

Mot framtiden del 1

Ni ser en dropper på bilden. De flest av er vet ju vad det är för det är verkligen ingen  nyhet. Det som däremot är relativt nytt är användningen av droppstolpar bland den ofta viktfokuserade världseliten i XCO/XCM. 

Eftersom jag inte vill vara omodern har jag länge funderat på att testa en. Nu fick jag chansen när jag hittade en mycket billig på begagnatmarknaden. En ganska ful och tung tingest av märket TransX. Senast jag köpte en produkt av det märket var 1993 när jag köpte ett par lila barends med ställbar vinkel. Stolpen har 100 mm drop och har extern vajerdragning vilket är fult men praktiskt eftersom jag snabbt får bort den när jag vill köra med vanlig stolpe igen. 

Idén med att köpa den här var att jag ville ge mig tillfälle att testa en och sen antingen bli besviken eller småningom köpa en lite bättre, lättare och med intern vajerdragning. Som det ser ut efter första testrundan så lutar allt mot det senare…

Enda nackdelarna med en dropper är egentligen vikten och risken med en grej till som kan gå sönder. Sen gäller det också att lista ut var man och hur man vill använda den. 
Jag vill helst inte dra för långtgående slutsatser av en provtur men som jag ser det just nu är dropperreglaget mycket användbarare än dämparlåsningen (som i och för sig inte funkat många dagar på den här cykeln). Är detta framtiden? Ja, det är framtiden. Innovate or die.

Mellantid

Det är en mellanperiod här just nu. Dels på bloggen för som ni kanske märkt så har jag bloggat sparsamt här de senaste månaderna. Jag har inga planer att sluta med bloggandet utan jag bloggar bara sparsammare just nu. En vacker dag blir det tätare mellan inläggen. 

Men det är också mellanperiod med träningen. Jag har denna vecka varit rätt lat. Det har inneburit tre stycken timmespass och en runda på tre timmar. Detta följt av en liten trip till Umeå där jag är just nu. Nästa vecka tänkte jag försöka få en vecka med lite tanke bakom träningen igen. På torsdag är det lokal cuptävling i Kokkola så dit ska jag förstås. Sen är det nationell tävling i Seinäjoki på söndag men får se om det blir aktuellt. I övrigt tänkte jag inte tävla i juli. Det är förvisso FM i XCO senare i juli men där har jag inget att hämta så det får vara. 

I augusti blir det antingen Rokua eller Jämi och sen lokala cupen i Kokkola, Brahe MTB, FM, Botnia och till sist Sju sjöars. Efter det är säsongen helt enkelt slut. 

Tahko 2017 – när form och flyt inte möts

Jag startade Tahko igår utan några desto större resultatmål, men jag visste att formen kunde räcka till topp 30 samtidigt som jag drömde om topp 20 om allt klaffade. Nu kan jag väl berätta direkt att ingenting riktigt klaffade. 

Tahko är en speciell tävling där starten med cirka 600 (?) cyklister kan vara rätt trång. Trots att jag stod i andra startled fick jag en bedrövlig start där det tog totalt stopp. Uppe vid vägen var jag inte ens bland de 100-150 första. Sen försökte jag ta placeringar men jag ska inte tråka ut er med detaljer men uppe på Kinahmi visste jag att det var kört med tanke på finare placeringar. Jag beslöt där och då att a) ta mig i mål utan skador och b) njuta av dagen. 

Det ska erkännas att jag åtminstone inte i år tränar för att cykla runt och njuta av vädret på tävling. Jag är därför, givetvis, väldigt besviken med hur det gick. Men samtidigt är jag ganska nöjd med att ha ställt om från prestation till njutning. Jag cyklade runt, stannade och åt på flera stationer och hade det rätt mysigt. På sista stationen tog jag mig till och med tid att äta våfflor. 

Före loppet hade jag en plan om att prestera något bra den här gången på 60 km och sen aldrig komma tillbaka. Nu vet jag inte riktigt. Den resultatmässiga floppen tog kanske mer på cyklistsjälen än jag vill erkänna i ett blogginlägg. Om jag orkar träna ett år till så finns ju Tahko kvar. Samtidigt upplevde jag farten jag höll idag (kom i mål på 3.08 eller något sånt) som fullt möjlig grund för ett andra varv… men det finns andra utmaningar i livet/cyklistlivet. 

Vi får väl se. 

Med detta drar jag ett streck för tävlingssäsongen 2017 – del 1. Nu ska jag inte träna på 2-3 veckor utan bara cykla och ha roligt (vilket jag har när jag tränar också förvisso). Sen ska jag se vad jag tar sikte på under del 2.