Sju sjöars 2016 – DNF

Trots väggningen igår vaknade jag upp både relativt pigg och hyfsat taggad. Jag var redo för årets sista lopp. Det var få cyklister på plats men Kujala var där och han hoppades jag kunna hänga med och kanske vinna mot om jag hade en bra dag. 

Men kanske vi börjar med toalettbesöket före start. När jag hade spolat och skulle låsa upp dörren till båset kärvade låset. Dörren satt fast. Jag använde lite våld och när jag tryckte till med axeln föll mina glasögon från hjälmen rakt ner i toalettstolen. Det har aldrig hänt före 2016. Men allt tycks hända det här året. 

Nåja, starten gick och jag satte upp ett halvhårt men bekvämt tempo. Efter att Kujala kört lite hårdare i de första backarna var vi solo. In på första stigen gick jag först och jag märkte att det var lite halt så jag tog det ganska lugnt. Ungefär då började jag höra ett metalliskt, skrapande ljud. Jag trodde först att bromsskivan fått sig en smäll och skrapade mot belägget. När jag sen stannade såg jag vad ni ser på bilden. Skyddsplåten vid kedjestaget hade lossnat och låg löst och slog mot framklingan. Men eftersom plåten har ett hål genom vilket bakväxelvajerns hölje går satt det ändå fast någorlunda. Eftersom jag inte ville ta risker valde jag att inte cykla vidare. Jag sa hejdå åt Aleksi som solokörde till seger. Grattis åt honom för han verkade stark och det är stor chans att han vunnit trots att jag kunnat cykla utan mekanisla problem. 

Problemet med plåten är enkelt att fixa så det är inte hela världen. Men jag hade gärna fått en bra avslutning på denna horribla säsong. Men nu är den, tack och lov, över!

Jag ska skriva ett längre inlägg om min säsong senare i veckan där jag skriver om vad som gick fel och vad jag gjorde fel. Men kort konstaterat kan jag säga att Jämi var enda tävlingen som gick halvbra och där var jag inte ens i speciellt bra form. I övrigt var det bara en spektakulär rad misslyckaden. I’ll be back!

Botnia MTB 2016 – sometimes you’re the hammer, sometimes you’re a snail

Sista tävlingshelgen för året är här. Den som läser denna blogg regelbundet vet ju att jag haft en riktig skitsäsong. Sjukdomar, skrotad cykel och en evig jakt på en form som ens vore i närheten av fjolårets. Hur gick då årets nästsista tävling? Här kommer rapporten:

Först av allt vill jag klargöra att jag inte är pessimistisk (jo). Jag redogör bara för dagens händelser. Jag försöker att inte bortförklara heller utan erkänner utan större omsvep att jag var kass och att det är ens eget ansvar att inte vara det om man har ambitioner. 

Nåja. Natten till fredagen låg jag vaken cirka tre timmar med magsmärtor. Jag vet inte om det har något att göra med dagens prestation men det ledde till att jag i bästa fall åt kanske 70 procent av vad jag äter normalt och därmed långt mycket för lite dagen före ett 69 km långt cykellopp. Som sagt: det är ingen bortförklaring riktad mot er läsare utan bara en teori som jag har om min egen prestation. 

Loppet hade lockat ett rätt hyfsat startfält med cirka sju åkare som jag visste på förhand skulle slå mig om jag inte hade en bra dag. Sen hade vi alla andra också som är ungefär som mig som det kan gå hur som helst mot. Jag hoppades på topp 10 i alla fall.

Loppet startade inte bra. Igen, ingens fel utom mitt eget. In i första startbacken var jag kanske tjugonde? Jag började köra om lite men det brände krut och en del tyckte att mina spårval var sisådär. Men om man inte får köra om långsammare åkare så vet jag inte vad det är för idé att tävla ens? 

Ut på grusvägen hamnade jag i grupp 2. I grupp 1 satt Parkkinen, Kujala, Härginen, Järvinen, Stoor och Toppari plus någon till – en bra grupp alltså. Vi var 3-4 stycken som körde på bra i vår grupp för att jaga ikapp och jag hade nog hopp om att vi skulle lyckas. Jag tog inte i så jag dog, men återigen brändes det krut så det stod härliga till. Strax före första stökigare vägen hade vi kanske 50-60 meter till grupp 1. I det skedet hade jag dragit ganska länge och jag tittade tydligen inte upp tillräckligt för plötsligt hade jag kört fel. 100 m hade jag hunnit och sen skulle jag 100 m tillbaka och sen var jag lite sur för att jag inte sett skylten. Dessutom hade jag spelat bort alla chanser för från att vara i ett läge där jag kanske kunde nå grupp 1 var jag sist av kanske ett dussin åkare i grupp 2. Det betydde att jag fick köcykla i skogen och köra för hårt på alla andra ställen. Med andra ord: ett bra recept för att ta sig fram långsamt och bli trött på samma gång. Sen körde jag fel en gång till men där förlorade jag inte så mycket tid.

I något skede hade en bra grupp bildats med mig, Peter, Marko och en Leppämäki som var helt brutal på grusvägarna. Mot Hoppamäki som är banans tyngsta backe hade vi fått syn på Kujala från grupp 1. Uppför backen körde jag och Leppämäki ifrån Peter och Marko och nådde Kujala. I det här skedet kändes det ganska bra i både kropp och själ. Sen började det fysiska förfallet. Jag hade startat med tre gels men tappade den ena och då hade jag plötsligt alltför lite gels. Svindåligt, för nu började jag bli hungrig också med halva loppet kvar. På ett stigparti vid cirka 43 km fick jag en sladd, tappade några meter och när jag skulle jaga ikapp tog jag helt slut. Tanken var tom, hjulet snurrade men hamstern var död, the parrot is dead och så vidare. Jag har aldrig bonkat så plötsligt och hårt förut. Jag började se suddigt mellan varven och synfältet kändes smalare än normalt. Dessutom började jag frysa i det kalla höstvädret för att jag slog av på intensiteten. Ganska snart kom Simelius, Marko och Peter ikapp mig men jag hade knappt styrfart just då så att hänga på fanns inte i min vildaste fantasi. På följande vätskestationer åt jag choklad, salt, saltgurkor, några bildäck och tre genomsnittsstora vindkraftverk. När jag stod på den första stationend kom ett gäng cyklister förbi. Det såg fint ut, så lätt och så aerodynamiskt.

Efter detta försökte jag bara ta mig i mål. Det var lättare sagt än gjort. Uppför den där grusvägen vid någon sorts slalombacke körde jag fel igen. Plötsligt hade jag åkt nerför en liten slalombacke och hamnat på en golfbana. Det var tydligen fel väg förstod jag då. Jag stod där och kollade på kartan på min Garmin för cykla tillbaka ville jag inte göra. Men till sist hittade jag till mål. Jag tror jag tappade 18 minuter på Kujala på knappt halva loppet…

Jag orkar inte rada upp mina misslyckanden mer. Men jag tyckte jag att banan var dåligt utmärkt. Till stora delar var markeringarna helt ok men när man ligger med maxpuls ska markeringarna vara tydliga och komma i god tid. Jag är kanske blind men jag har aldrig förr åkt fel på någon tävling och nu gjorde jag det tre gånger. Tveksamt om det är någon slump. Eller så har jag blivit blind sedan min senaste tävling. 

Men annars var banan ganska bra. Lite för lång kanske för det blev ibland ändlösa sträckor grusväg men ändå helt ok. Arrangemangen var som vanligt smidiga. 

Det som också var bra var min cykel. Tyvärr var cyklisten inte lika bra men kanske det är träningsbart? 

Imorgon är det Sju Sjöars. Om jag mår hyfsat i morgon kör jag det. Ikväll ska jag äta lösgodis för första gången på nästan 2.5 år. Inte för att jag är värd det utan för att jag behöver fem miljoner enheter glykogen. 

Allt hittar man på Aliexpress

Det här fann jag på Aliexpress. Men…är det på riktigt? 

Jag ska bara…

Det var ju tänkt att jag skulle låta cykeln vara som den är. Bara njuta av den ni vet. Men så blev jag nyfiken på vad ett par skivor av Centerlock-typ modell dyrare väger. Resultatet ser ni ju: 129 gram inklusive låsringen. Nu är ju vikten inte allt för jag är så gott som säker på att den ovan är bättre än Ashimas sextisexgrammare. Trek var grymma och inkluderade en adapter i paketet. En adapter för sexbultsskivor på centerlocknav alltså. Den väger 26 gram. 26+66=92 gram vilket betyder 37 gram lättare per hjul. Men är det värt det? Tja…jag har en Ashima i hyllan så jag ska göra lite tester eter helgen. Men risken är stor att Srams skiva sparkar roundkickar med Ashima. 

På tal om mer weightweeneism köpte jag ett Bontrager XR2 i dag. De där XR1 var inget för framhjulet tyckte jag. Men man är ju olika och någon mindre nervös person kanske gillar XR1 även fram. Men för mig hade XR1 för dåligt sidogrepp. Hur som helst…av någon oklar anledning vägde XR1 (29×2.20 Team Issue) 750 gram. 750! Men XR2 Team Issue 2.20 som är lika brett, har samma gummiblandning, aggressivare mönster och så vidare etcetera…vägde endast 628 g! Jag förstår egentligen ingenting men plötsligt är cykeln endast 10.39 kg OCH jag har bättre grepp. 

Nu är detta givetvis strunt och onödigheter. Men samtidigt är det något av en intressant ekvation också. Ni har säkert räknat ut att cykeln skulle väga 10.20 med ett däcksbyte till och andra skivor. Det är i alla fall intressant att fundera på sådant här när jag inte är i skick fysiskt. Det lägger fokus på trevligare saker helt enkelt. 

Hem till/genom skogen

Jag tog vägen genom skogen när jag cyklade hem i dag. Fortfarande har jag lite problem att hitta de rätt dämparinställningarna men ändå kan jag ana hur sjukt bra den här hojen är. Det är verkligen ingen enorm skillnad jämfört med min Anthem men bättre styrning, kortare kedjestag och en lekfullare karaktär har den här Top Fuelen i alla fall. 

Trek Top Fuel 9.8 Project One

Jag fick en ny cykel i går. Jag har inte hunnit testa den jättemycket ännu men initialt tycker jag att den är awesome, superb, fantastilicious och übernice. Jag vägde den vid VM-Sport i dag och med XT pedaler var den 10.51 kg. Det är med stansade däck alltså. Det finns egentligen ingen orsak att uppgradera någonting alls på den men kanske det blir nya däck på sikt (Bontrager XR1 är säkert ett grymt sommardäck, men för höstbruk borde man kanske ha XR2 eller XR3 eller så tar jag helt enkelt Racing Ralph x 2 av min Superfly. Lite extra glad blev jag av att märka att växelreglaget och vevarna som borde ha varit X1 visade sig vara XX1. Dessutom var hela baksvingen i kolfiber även om kedjestagen borde ha varit i aluminium. Nu gäller det bara att få dämparns inställda och kroppen med på noterna. Det ska ju tävlas i helgen!

Ett stort tack till VM-Sport för en grym hoj! 

Sista rundan på Mallis

I dag är det sista hela dagen här på ön. Cykeln skulle returneras och stranden skulle besökas och allt möjligt så det blev en kort runda. Jag hade ett par timmar på mig så det blev en runda till Formentor Beach. Första backen upp till utkiksplatsen försökte jag köra lite hårdare. Jag kände väl att jag orkade ungefär halva…resten var mest överlevnad. Men jag snittade i alla fall 5 W/kg i cirka nio minuter och det är nog vad jag klarar av just nu. Jag har ju inte gjort något ftp-test men jag tippar lite slarvigt att jag ligger där på ganska exakt ungefär 4 W/kg så jag fick nog ta i en del. Jaja, det här är väl mest av intresse för folk med erfarenhet av effektmätning och knappt för dem ens. 

Efter det så njutcyklade jag bara uppför och nerför. Jag fotograferade och försökte kisa lite och fundera: ”visst påminner det lite om Roskisbacken hemma?”. 

Det om detta. Nu ska jag äta lite middagsbuffet. Två bilder till, sen är det slut på bildspammandet från Mallis.

Biltur på Mallis

I går hann jag inte cykla egentligen alls. I stället hyrde hela gänget två bilar och for ut på biltur. Vi körde först mot Formentor, sen till Lluc och därefter den där sjön som heter något med Bleu (?) följt av Soller och Port de Soller. Vi turistade stenhårt och tog tåget från Soller ut till Port de Soller. Bränn alla guideböcker som säger att det är värt pengarna. Efter att man kört bil i bergen kändes en skumpig tågtur i 12 km/h där man såg stökiga bakgårdar ingen hit. Men Port de Soller var rätt fint. 

Bilden blev ju inte så bra men resten av bilderna från stället är på mina glassätande barn och sånt är kanske ännu mindre intressant. 

I dag är det fredag och därmed sista hela dagen här. Hyrcykeln ska returneras kl 17 så det blir en sista runda på den har jag tänkt. Men jag vill hinna bada i havet också. Därför blir det bara återigen en kort runda tror jag. 

Upp till Lluc

I dag hade jag som mål att ta mig ut till Lluc. Flera hemmavid hade sagt att det finns en fin backe ditåt. Som uppvärming körde jag första stigningen mot Formentor. Jag maxade kanske inte för allt vad tygen håller men snittade ändå 355 watt. Jag gissar att jag kanske hade klarat dit mot 370 eller lite över? Med dagens form alltså. För den som funderar är väl backen drygt 9 minuter för mig eller 6.53 om du är Ian Boswell från Team Sky. Men det där blir jag inte knäckt av. Jag cyklade ju med en tung hyrcykel och Ian hade säkert en hificykel som var hans egen. Redan det är väl cirka två minuter? Jag tror att jag ska köra den en gång till före jag far hem och se vad jag orkar. Boswell lär inte sova lugnt. 

Nerför Formentor var jag nära att blåsa bort. Men det var bara nära så jag fortsatte mot Lluc. Där kom jag till backen Coll de Femenia som var en fin rackare. 7.7 km och cirka 6.5 i snittprocent och det kändes ganska lagom. Det var fantastiskt fint och jag blev glad i kropp och själ. Jag fortsatte sen till Lluc där jag köpte Cokis och vatten (Garmin visade 35 i dag) för att sen fortsätta tillbaka samma väg. Jag var till sist ute lite över tre timmar vilket var alldeles tillräckligt i värmen. Garmin tyckte att jag hade presterat ett TSS på 186 med en IF på 0.763 eller något sånt och det tyckte väl jag också. 

Ännu en grej…

Eftersom ord som skidåkning, Fäbodaloppet, simning och framför allt: triathlon brukar locka mycket läsare till bloggen måste jag bara säga att det är mycket triathleter i farten här i Alcudia. Det är tydligen någon Iranmän-tävling här i helgen? I alla fall blev jag omblåst av en kvinnlig triathlet. Jag hoppas verkligen att hon hade någon intervall på gång för annars var det totalt förödmjukande. Jag försökte hänga på sisådär 40 m bakom henne och det krävdes rejäla watt för att inte tappa henne i fjärran. 

Så nu är det sagt. #tritahlon Besökarna flockas. WordPress-servern kraschar.