Lördag kväll v. 48

​Ska man, kan man, får man återse ungdomens musikhjältar? 

Det var den frågan jag ställde mig före gårdagkvällens konsert med Bob hund. När ett band betyder allt i ett kort här och nu för länge sedan, kan man återgå till den känslan? Eller ska man gå vidare? 

Svaret är ditt eget, men för mig var det rätt beslut att återigen besöka det som var vardag när jag var sisådär 18-25. Tiden när musiken var viktigare än allt. Nu stod jag där (eller delvis satt eftersom det konstigt nog var endast sittplatser i konsertsalen) och mötte musiken både med ungdomlig entusiam och gubbig analys. Men i mötet mellan entusiasmen och analysen fanns glädjen. Eller om jag säger det så här: förbannat vad de var bra!

Solodistans i kylans grepp

Visst blev det snygg hög när jag tog av mig kläderna när jag distansat mina tre timmar i minus 12 i dag? Ni är säkert superintresserade av att veta hur jag klädde mig för distanspasset i dag? 

Ni har tur! Här är en lista:

Hjälm med silvertejp (vindskydd och väldigt fult)

Rapha Merino City Socks med högt skaft

Bontrager Thermal Winter Cycling Cap. Med en massa versaler som ni ser.

Vanlig buff + Haglöfs buff i fleece

Northwave vinterskor med Biltema skoskydd

Bontrager handskar (hade även bar mitts i dag)

Craft Shield bib short

Rukka vindtäta långkalsonger

Löffler vindtäta tights 

Ullmax underställströja

Mavic Altium Primaloft cykeljacka (helt kanon när det ska distansas i kallt väder)
Frågor på det? 

Distansen gjordes solo i dag vilket är ensamt, men perfekt när det är kallt för tempot är alltid perfekt. Det går aldrig så sakta att man börjar frysa men jag körde aldrig hårt vilket betydde att jag kunde undvika överdriven svettning. 

Att ha en plan eller befinna sig på ett lutande plan – det är frågan

Som jag tidigare nämnt på bloggen har jag sedan cirka två månader tillbaka en träningsplan. Samuel Brännlund gjorde upp lite direktiv för tre månader och dessa har jag följt till drygt 90 %. 

En träningsplan har jag förstås haft tidigare. Men den planen har varit extremt flexibel och mest gått ut på att jag gjort vad jag hunnit, kört på känsla och sen tagit viloveckor/vilodagar när jag inte längre hunnit/orkat/varit motiverad. Sen har jag förstås prioriterat vissa pass mer under vissa perioder men det har varit väldigt mycket baserat på humör/väder/feelis. Det här har ju lett till viss vilsenhet och ännu värre: bekvämlighet.

Nu har jag då för först gången i mitt liv betalat en annan människa för en plan. Nu måste man ju inse att det inte är optimalt för någon tränare att göra en plan för tre månader och eftersom jag också önskade få pass för varje vecka men inte veckoplanering (jag har själv skött passens ordningsföljd baserat på egen känsla/kunskap/trötthetsnivåer. 

I stora drag har det varit tre veckor fullt krig (första vecka alltid lite lättare men jag har inte upplevt stor skillnad mellan vecka 2 och 3), följt av en vilovecka. Till exempel den här veckan (vecka 3 av andra fyrveckorsperioden) som snart tar slut har bestått av 1-2 gympass, 4 intervallpass på trainer och ett distanspass ute. Det lättaste intervallpasset har jag ersatt med rinkbandy vilket jag gör just nu med tränarens välsignelse. Intervallpassens innehåll vill jag inte orda så mycket om för det är ju mellan mig och tränaren men i korthet kan jag nog säga att det rör sig om mycket jobb kring FTP, men inte bara. 

Hur har jag då upplevt detta hittills? 

Initialt var jag verkligt orolig att jag skulle uppleva träningsplanen som stressande. Det har jag egentligen inte gjort alls. Tvärtom har jag upplevt att de många trainerpassen gjort att jag upplevt mindre träningsstress än tidigare. Passen är så oftast över på en timme och det krävs mindre klädtvätt och cykelskötsel. För en heltidsarbetande småbarnsförälder är det ingen självklarhet att ett tvåtimmars utomhuspass är det som ger mest sinnesfrid, även om sociala rundor och frisk luft är kanon. Dessutom får jag just socialt utbyte och frisk luft på veckans, just nu, enda distanspass. Jag har fått viss frihet att ersätta intervallpass med utomhuspass vilket jag har också gjort i viss mån. Vid jul när jag är ledig får jag också distansa egentligen hur mycket jag vill så bara trainernörderi blir det inte. 

En annan sak som oroade mig var att planen var för tuff. Det ska erkännas att jag mött en del utmaningar och speciellt en typ av pass har jag helt enkelt inte klarat av enligt instruktionerna. Men i det stora hela har jag klarat av det mesta. Svettats på trainern har jag gjort som aldrig förr men det dör man ju inte av. 

En sak som jag kanske saknat är en tydligare styrning i gymmet men någon sådan styrning ingick inte i planen. Men samtidigt är jag mer konstnär än maskin och det är mera livsglädjande att vara ostyrd i gymmet, åtminstons just nu. Eftersom jag har så tydligt syfte just nu med allt jag gör i sadeln är det skönt att vara lite mindre sifferfixerad i gymmet. Det är förstås ohållbart i längden men börjar man från botten går man framåt hur man än gör. Till exempel känns förra vinterns rekord i bänkpress inom räckhåll om några veckor. Det säger ju också något om vad jag kallar ”rekord”, men också hur lätt det går att förbättra sig när man är så gott som otränad.

Utmaningen med en plan är alltid att hitta en balans mellan framtiden (målen) och nutiden (träningsglädjen just nu). Risken är alltid att planen tar över de sociala aspekterna av träningem och det vore förstås värdelöst. Just nu känns det i alla fall vettigt med en plan, men det är också viktigt att kunna slänga planen åt sidan mellan varven och ”bara cykla”. 

Söndagsnöjet

Min första tanke när jag steg upp i morse var att det inte blir något distanspass i dag. Det hade snöat 5-10 centimeter på natten och snöyran/snöstormen bara fortsatte. Plogbilarna brukar inte vara så pigga på söndagsmorgnarna så någon assistans kunde jag inte vänta mig från det hållet. 

Men jag fick sällskap av Danke och Piia så då var det bara att tacka och ta emot. Jag kan inte påstå att det var direkt kul men det var ändå cykelbart till stor del. Men det gick sakta och segt och växlarna hoppade och lite lika var det med mitt humör också. 

Men det är ju frivilligt. Efter en hel vecka med bara trainern och fläkten som sällskap var det ändå positivt med sällskap och frisk luft. 

Vattnet i min flaska frös ganska snart för så uppför sig vatten i minusgrader. Tre deciliter vatten på 3 h 15 min var tydligen för lite (givetvis äts det ju inte heller i onödan) för när vi släppt av Danke började jag känna mig seg och med knappt tre kilometer kvar blev motvinden, den piskande snöyran och de olpogade vägarna för mycket för sista kilometrarna snittade jag kanske 12 km/h och därmed får man väl definiera det hela som en bonk. 

Efter att jag fått tillbaka känseln i fingrarna satt jag ännu 10 minuter på en pall. Det var skönt. Jag överlevde!

Latmasken bloggar

Det är inte så tätt mellan inläggen just nu men så kan det bli när det är allmän lågsäsong och när man inte har något man måste saluföra in absurdum via bloggen. Men som vanligt kan jag börja med att konstatera att jag lever och mår ganska bra.

Nu ljög jag lite. I början var jag inte ”ganska bra” utan helt enkelt brutalt trött varje eftermiddag och kväll. Nu var det ingen invecklad trötthet utan jag botade den med att sova mycket och försöka träna som tänkt men i övrigt göra mindre än normalt. Det där med sömn är ju rätt kanon för jag blev piggare efter 2-3 nätter med överdriven sömn. Kanske jag hade någon begynnande sjukdom i kroppen som sen inte bröt ut eller vad som helst. Men det ledde till att jag den här veckan tränade ett pass mindre än planerat men det gör absolut ingenting. 

I dag var jag i alla fall pigg och orkade utföra en tröskelstege. Vad är en sådan? Tja, med mitt ftp på cirka 332 W startar jag på 280 W i 10 minuter och sen ökar jag 10 W varje intervall samtidigt som jag minskar längden med en minut. I dag hamnade jag på 370 W med enminutaren. Egentligen är det inga monsterwatt men de första intervallerna är rätt så långa och när jag kommer dit mot de mellanlånga börjar intensiteten komma emot. 

Jaja, nu blev det en massa tråkiga siffror för er att läsa. Någon kanske tror att jag är helt sifferfixerad när jag tränar men det är jag icke. Men när jag ändå sitter där på trainern kan jag ju i alla fall göra det enligt en plan. Målet är alltid att bli lite tröttare och gladare. Egentligen kan man uppnå det hur man vill men jag planerar för att kunna njuta. Inspiration genom planerad transpiration. 

På tal om planerad transpiration ska jag cykla veckans enda distanspass i morgon. Vädret har varit ovanligt novemberaktigt senaste dagarna men månne jag inte lyckas avverka tre timmar oberoende av väder? Skogen är säkert helt kaosartad på grund av 10 cm blötsnö som kom i går, men det finns cykelvägar och det finns vilja så det blir nog bra. Senaste söndagen vurpade jag två gånger. Allt som är bättre är alltså en stor framgång. 

Det är mest bara dumt att låta bli att cykla

Jag lever. Jag tränar. I dag har jag dessutom cyklat också. Men det här med att blogga hamnar lite långt ner på listan just nu. Inne i veckorna jobbar jag förstås. Det är något som tar orimligt mycket tid tycker jag. Sen på kvällarna har jag fullt sjå att hinna träna och när det är gjort och alla andra sysslor också finns det ofta inte så mycket energi att skriva något om det senaste träningspasset. 

Men jag kan konstatera att träningen rullar på. Gymmandet går segt men om jag har kommit in i det ens någorlunda före jul vore jag mer än nöjd. Trainernötandet går också rätt bra. Alla pass jag gör på den kräver koncentration men de är genomförbara. Jag märker rätt tydligt vilka svagheter jag har. De som cyklat med mig/mot mig vet troligen rätt hyfsat vilka dom är. Totalt sett är det ändå ett utmanande program för jag ligger inte på latsidan direkt. Men som jag tidigare nämnt är timmarna jag tränar rätt få. T.ex. den här veckan blev det två gympass på ca 40 minuter styck, ett distanspass på drygt tre timmar, ett rinkbandypass och tre intervallpass på trainern. Vad blir det i slutändan…åtta, nio timmar kanske? Sen har jag hunnit med två vilodagar också, hur nu det gått till vet jag inte. Eller det är ju klart att jag vet: gym+bandy gjorde jag som ett kombipass och gym+intervallpass nr 3 körde jag som dubbelpass. 

Dagens runda var både njutning och misär. Njutning blev det på grund av trevligt folk och skönt snacktempo. Misär blev det när jag gjorde en otb-vurpa och slog mig lite och landade i en vattenpöl. Sen gjorde jag en spd-vurpa ännu i slutet och då var det slut på humorn. Det var kanske inte mina finaste stunder som cyklist men det var ju skönt med lite frisk luft i alla fall. Med tanke på hur sällan jag vurpar/kraschar hoppas jag att det är färdigvurpat för den här säsongen. 

Jakten på vit november

Vi fann den. 

Sista dagen på viloveckan är här. Eller heter det lugn vecka? Hur som helst har jag tränat få pass den här veckan. En viss rastlöshet har infunnit sig mellan varven men jag har haft lätt att vara disciplinerad, dels för att jag varit sliten av de tre första veckorna och dels för att jag vet lite vad som väntar följande tre veckorna. Jag misstänker att något eller några pass kan bli svåra att genomföra som tänkt. Men eftersom det handlar mest om tröskelgrejer är det genomförbart bara man anstränger sig lite. 

I går cyklade jag lugna veckans enda distanspass. Minus 14 var det som kallast och snön var ställvis hal som potatismjöl. Men jag fick mina tre timmar vilket jag har som minimikrav för att kalla det distans. Första månaden av försäsongsträning har jag bara kört skogsdistans vilket har sina plus och minus jämfört med grusvägsdistans. Plus är ju att det är varmare med skogsdistans, utvecklar tekniken och att det helt enkelt är roligare. Minus är väl att effekten blir låg och ojämn. Men allt har sin tid. 

Har ni sett?

Klickar ni på fliken ”Mina cyklar” hittar ni uppdaterat innehåll. Detta är otroligt men också väldigt sant. 

Fåordig och hemlighetsfull

En av de första sakerna man lär sig som bloggare är att man ska skriva regelbundet. På det sättet får man tydligen läsare. Men jag struntar gladeligen i dessa rekommendationer. Jag läser en del bloggar själv och många skulle nog må bra av färre inlägg istället för att upprepa en massa gammal skåpmat. Men var och en med sitt. 

Så vad händer här då? Egentligen ingenting…vilket betyder att även detta inlägg är helt onödigt. Men jag kan berätta att jag haft lite magsjuka men att jag också har vilovecka så timingen har varit perfekt. Jag har relativt få pass att avverka så det lär gå galant trots att jag mått kasst ett par dagar. 

Sen har jag också köpt ett par hjul, mer eller mindre i misstag. Bontragerhjulen som var originalutrustning vägde 2.1 kg paret och även om jag veeeeeeeeeet att Superflugan bara är en vintercykel och jag kaaaaaaanske sagt att den skulle rulla utan uppgraderingar så blev det nu så att jag sålde Bontrager och köpte ett par lätt begagnade Mavic Crossmax Elite. Det var som sagt nästan i misstag. Men uppgraderingen (nya minus gamla) blev inte speciellt dyr så jag kan leva med att jag svek mig själv. Jag borde väl spara någonstans kring 400-500 g på hjulen och drygt 100 g på bromsskivorna. Detta är givetvis helt centralt för vintercykling på cykelvägar.


Vädret är fortsatt kanon. Resten av världen tycks ha fått snökaos men här är det bara några millimeter puder och frusna stigar. Därför ser jag fram emot lite cykling i helgen. 

Nu vet ni allt detta. 

Lätt att le

Minus nio må vara kallt men kylan hade fixat perfekta stigar åt oss. Underlaget var så gott som isfritt och torrt och dessutom var det skarpt. Med andra ord var det helt perfekta förhållanden. Jag är för endorfinhög och trött för att beskriva hur kul det var men tro mig när jag säger att dagens runda kom in på topp 5 för året. 

Kroppen är lite trött men så är jag också inne på tredje veckan i mitt program. Jag ser fram emot viloveckan som kommer från och med måndag. 

Eftersom det är helig helg nu tänkte jag spela något som har anknytning till helgen. Håll till godo!