Content

Vi hade en sällsynt fin runda från torget denna söndagsmorgon. Jag har skaffat ett FB-konto och det enda jag fått ut av det hittills är att jag fått lite reklam från stadens bästa pizzeria och fått läsa en hel drös med visdomsord om positivt tänkande. Tydligen har det ändå gett mig något för igår åt vi pizza här i Casa Vagcyklist och idag var jag positivt inställd till cyklandet. Vi körde på vinterstigar som var som en vinterdröm och på is som var som…

vinteris?

Nåja. 

I övrigt står jag inför vägskäl i livet. Men mera om det en annan gång. 

There and back again (the state that I am in)

Jag ska inte sticka under stol med att det är svajigt humör just nu. Ni vet: man kokar lite hopp, spiller i lite förtvivlan, spetsar med lite tvivel och avnjuter det hela med lite dåligt självförtroende. 

Mest handlar det om hur dålig jag är och hur jag försöker hantera det hela. I stort sett brukar jag uppleva att jag är dålig på två sätt (när det gäller cykling är det två sätt, i övriga livet är jag förstås dålig på långt fler sätt). Dels är jag dålig tekniskt och dels är jag dålig fysiskt. Vill man vara självkritisk som cyklist tycker jag att man täcker in det mesta där faktiskt. 

Tekniskt har jag märkt att jag just nu är som en nyfödd kalv på cykeln. Jag syftar inte på ysterheten utan på vingligheten. Det blir inte bättre av att alla är bättre än jag och cyklar så förbaskat fort. Vad är det med folk? Tycker de att det är roligt att cykla? Har de förstått något alls? 

Men jag är tålmodig. Jag vet att det alltid är så här vid den här tidpunkten på året och jag vet att det vänder när jag börjar prioritera att det ska vända. 

Efter att jag i mitten av januari kände mig bra fysiskt har det svängt spikrakt neråt nu. Troligen är det jobbstress och elände som suger energi ur mig. Eller något annat. Vad vet väl jag? Oberoende vilket har jag varit superseg en dryg vecka nu och igår blev jag så förbannad när det gick segt på en tjugominutare att jag avbröt hela passet och blev alldeles förvirrad. Watten var moderata men benen var allt annat än moderata. Benen var som en militant vänstergerilla vill jag påstå. I bakgrunden finns ett batteribyte i mina Garmin Vector som kanske ställde till det för eventuellt kan en nykalibrering spöka med siffrorna.

Hur åtgärdar man dåligt fysiskt självförtroende? Man fortsätter försöka. Ikväll fortsatte jag försöka och redan idag var benen bättre och även om benen inte var helt lattjolajbans fick jag ändå ett pass 60/30 på 330/240 watt i 40 minuter genomfört. Inga rekord, inga genombrott, men en strävan. Det är strävan som är mödan värd som någon poet skrev.

Rapha small backpack – för den välorganiserade elitpendlaren

Under Raphas mellandagsrea passade jag på att klicka hem en Small Backpack. Det jag märkte under köpprocessen var att det fanns magert med bilder och recensioner på nätet så jag tänkte i konsumentsinformationens namn erbjuda en liten recension. Jag är inte sponsrad av Rapha, har heller inget samarbete med dem och betalade själv för väskan. 

Först av allt: priset. Ordinarie pris är 110 euro vilket är i mina ögon ett högt pris för en i grunden rätt enkel väska. Men på rea kostade den endast 45 euro vilket förflyttade den från dyrkategorin till fyndkategorin. 

Först några ord om storleken. Enligt Rapha är den 11 liter vilket låter rätt lite i mina ögon. Vad som är tillräckligt stort kan bara du själv svara på men för mig som har möjlighet att förvara en liten grundgarderob på jobbet är det troligen tillräckligt stort. En mindre bärbar dator, underkläder, skjorta, jeans och lite andra småsaker ryms utan problem. Ska du dessutom ha in ett par skor eller en kavaj så lyckas det eventuellt, men datorn borde väl hellre vara en Ipad i så fall. 

Enligt recensionerna på Rapha.cc ryms en 15.6″ laptop i väskan. Min halvfeta femtontumsdator rymdes inte in i datorfacket, men en Ipad ryms med marginal och har du en sådan här väska har du troligen en Macbook Pro och jobbar inom media eller design. 

Djupet är cirka 10 cm vilket kan sätta sina begränsningar. 

Axelremmarna är väldigt enkla och saknar stoppning vilket jag inte upplevde som något problem eftersom väskan på grund av begränsad volym aldrig blir speciellt tung. Bröstrem saknas men är inte saknad utan höftremmen räcker till för att avbelasta tyngden från axelremmarna och stabilisera väskan. 

Framtill på väskan finns ett långt reflexparti och bakom detta döljer sig en dragkedja. Frontfickan upptar cirka 60 % av frontarean. Perfekt för nycklar, plånbok och en silkesscarf. 

Dator-/tablet-/Ipadfickan är fint vadderad. Hela väskan ger en känsla av kvalitet. Zooma gärna in och läs citatet på bilden. Inget dåligt citat för att vara på en väska. 

Här ser ni ett innerfack med dragkedja och en smart ficka för glasögon. Dessutom ser ni citatet, fint va?

I undre sidan av väskan finns ett fack som innehåller ett regnskydd (som ingår). Bra placering och bra att det ingår tänker jag om detta. 

Regnskyddet med reflekterande mittparti. 

Regnskyddet gör det lite knöligare att ta på sig väskan men när den är på märker man inte av regnskyddet på något negativt sätt. 

För att ni ska få någon uppfattning om storleken placerade jag en mjölkliter i väskan. Varsågoda!

Vad mer kan man säga? Jag kan säga att väskan är snygg, har en del smarta detaljer och känns välbyggd. Det stora frågan för de flesta om denna väska räcker till eller om man behöver gå upp en storlek till en Rapha Backpack? Det kan jag inte svara på men jag upplever att jag fått en kanonbraväska till kanonpris. Jag ger väskan fem vaga cyklister av fem möjliga. Om jag betalat fullpris hade jag gett den betyget fyra vaga cyklister. 

Att träna med plan – mina tankar

Senaste veckorna har jag fått flera frågor om min träningsplan. Jag har ju tidigare inte tränat enligt en nedskriven plan, speciellt inte en plan utformad av en annan person. Jag tänkte därför skriva lite utgående från mitt perspektiv om det här. 

En av orsakerna till att jag valde att söka hjälp var min usla tävlingssommar. Egentligen gick det inte åt skogen med själva träningen men jag har ofta tvivlat på min träning under vinterhalvåret och efter att jag var sjuk och missade första halvan av säsongen och sen förstörde min cykel i den där bilincidenten kände jag helt enkelt att jag tappade den röda träningstråden. 

Revanschlust är en bra drivkraft, så också bensin. Men båda dessa har en tendens till brinna ut väldigt snabbt om man inte tyglar dem. Jag ville inte sitta sex månader på trainern och tvivla på min riktning.

Vidare vet jag att jag har ett begränsat antal timmar att träna på. Kan jag inte träna mycket kan jag i alla fall försöka träna genomtänkt. Många tycker att sådant skapar stress och glädjelöshet men för mig är det helt tvärtom. Strukturen ger lugn. Däremot har jag ofta upplevt stress under vinterhalvåret när jag försökt träna mycket utomhus och med, för mig, mycket volym. Två timmar utomhuscykling en onsdagskväll i februari må låta som bra avkoppling men när detta ska upprepas flera kvällar varje vecka blir det bara stress av det hela. Sen ska man tvätta cykelkläder varje kväll, fixa med cykeln och liknande framstår de där tuffa, men korta, trainerpassen som rena paradiset. 

Det som är svårt med att följa planen är att jag hela tiden måste tänka efter lite extra. Distanspassen på söndagar försöker jag köra med handbromsen på så jag inte totaldödar mig inför de kommande dagarna. Intervallpassen ska hitta rätt plats i veckan. Orkar jag köra tröskelstege efter torsdagsstädningen? Hinner jag med ett sweetspotpass före lördagsfrukosten?

Jag är själv extremt förvånad för planen har faktiskt lett till mindre träningsstress. Man kan ju tro att man blir stressad av att varje vecka ha en plan för vad som ska göras. För en del är det säkert så. Men jag tror att det är A och O att ha ett mål man jobbar mot, annars kommer tvivlet och stressen krypande. Dessutom tror jag att det gäller att vara ärlig mot sig själv när träningen planeras. Jag har inte mer än 8-9 timmar att lägga på träningen under vinterhalvåret och då måste planen utformas utgående från detta. Många gör tvärtom: drömmer om att kunna snitta en massa timmar och gör sedan en träningsplan som är överdimensionerad och kanske till och med skadlig på sikt. Då är det ju träningsplanen som är direkt felaktig. Men många tar detta som en erfarenhet att själva konceptet med en träningsplan är fel för dem. När det handlar om att själva planen är fel dimensionerad. 

Jag går trots allt inte omkring och tänker på planen stup i kvarten. Några gånger i veckan tar jag en titt på den för att kunna planera min vecka men jag känner i princip aldrig att jag bockar av ett måste i en lista. När jag tränar vet jag vad jag ska göra, men det är ändå lika roligt och endorfinerna vet inte om att detta som jag just gjorde var planerat. 

Sen när det blir dags att köpa fatbike, skaffa skägg och börja cykla tre varv på Tahko MTB lär jag inte bry mig om att träna enligt en plan. Planen handlar om att optimera tiden, men också lära sig något på vägen. Men när fokus förflyttas från tidsoptimering till rolighetsoptimering blir det troligen dags för mig att lämna planerandet bakom mig. 

Konservatismen i förändringens vindar

Jag är rent generellt en person som sällan genomgår och genomför speciellt drastiska förändringar. Jag byter sällan bil, fru och hus. Min klädstil är, trots köp av nya kläder, starkt inspirerad av de ideal jag hade som tjugoåring. Jag har haft samma jobb i snart 14 år. Jag lyssnar fortfarande en gång om året på Suedes Dog man star för den skivan låter fortfarande fantastiskt bra.

Vad som har hänt senaste halvåret inom mitt liv som cyklist är därför i paritet med franska revolutionen, digerdöden och industriella revolutionen tillsammans. Det har blåst förändringens vindar. I korthet har följande hänt:

I

Någon gång för ett knappt år sedan satt jag och surfade på Raphas nyårsrea. Det är inget ovanligt. Jag har tidigare gjort det och jag var inne på deras hemsida redan någon vecka efter lanseringen för drygt 10 år sedan. Någon enstaka keps och vardagströja har genom åren kommit hem i deras svarta påsar. 

Men jag har varit relativt kluven. Samtidigt som jag har beundrat de snygga kläderna har jag avskräckts av prisnivån och på senare år har jag haft lite svårt för armén av Rapharobotar (ni vet: uniformen Kask/Poc/Giro Synthe + Rapha kläder + Giro Empire/Fizik/Rapha skor) vilket är absurt i sig när jag både är sån (till viss del eller på väg att bli en) och beundrar sådana för deras estetiska fulländning. Hur som helst har jag genom mina dagar som cyklist (drygt 20 år) genomlidit timmar av träning med kläder från mera tveksamma leverantörer. Till exempel har 100 procent av de pengar jag har satt på kläder från Aliexpress varit bortkastade. I något skede tänkte jag att jag måste matcha min vackra själ med vackra kläder. Vilket inte är något mindre än en revolutionerande tanke när man kommer från ett land där uthålligetssport är snorsport, lera och lidande och där någon som bryr sig mer än ”nödvändigt” om en världslig sak som en cykeltröja är en ”textilsportare”. Men den här tankesättet slog jag åt sidan. Med andra ord: det blev några tröjor under året. Inget som kan klassas som sjukligt men kanske mer än brukligt. 

I en del ögon kanske det här är ett fruktansvärt slöseri (jag vill i detta sammanhang påminna att jag inte äger andra motorfordon än min bil). Slöseri i mina ögon är det när jag satte in 150 euro i pensionssparande hos den sällsynt bedrövliga banken Nordea och när jag tog en paus i pensionssparandet hade dålig kursutveckling och dolda och synliga avgifter ätit upp hela kapitalet på ett par år. 

Rapha kunde fungera som en pensionsplacering. Den tanken slog mig när jag slösurfade på Ebay och kollade in utbudet av Rapha där. Min konklusion: det var en helt absurd prisnivå på begagnade och nya kläder. 

Till exempel den svarta tröjan har man kunnat köpa på rea för en vecka sedan för 80 euro. Den rosa tröjan längst ner låter jag bli att kommentera. Rent generellt kunde jag konstatera att jag har få fonder i min portfölj (det där lät fantastiskt vuxet) med bättre värdeutveckling än en genomsnittlig Raphatröja på Ebay. 

II

Det som också hänt, som jag aldrig trodde skulle hända är att jag tagit hjälp av utomstående person för planera min träning. Det är givetvis helt onödigt för en simpel motionär, men samtidigt väldigt lärorikt och en investering som jag bara gör en gång i mitt liv. Dessutom har det inte varit speciellt dyrt. 

III

Det tredje är att jag har börjat tappa intresset för sociala medier. Facebook är ju ett helt eget kapitel, men Twitter och i viss mån även Instagram som jag tidigare älskat har jag för tillfället tappat entusiasmen för. Strava raderade jag för några veckor sen och jag har egentligen inte saknat den appen alls.

Däremot har jag fallit för Pinterest. Pinterest känns som en sval lounge där man inte behöver följa, följas, visa, berätta. Man bara söker bilder och lägger dem i mappar och sen ser man på bilderna och tycker de är fina. Ibland stöter jag i misstag på något visdomsord men jag scrollar snabbt vidare och så känns loungen sval och skön igen. 

På Pinterest har jag också min mapp som jag kallar cykelkläder. Där sparar jag fina outfits. Inte sådant jag vill köpa utan sådant som är fint och sen är det bra med det. Ibland söker jag på olika sökord, till exempel skriver jag ofta in ”Rapha” i sökfältet. Igår stötte jag på denna bild:

Om en av mina läsare är personen på bild ber jag om ursäkt men jag blir inte klok på bilden. En långärmad tröja i merinoull, en vindväst och knickers – ALLT tyder på att det är kring 10 grader varmt. Men var är strumporna? 

Plötsligt kändes min lounge lite mindre sval. Jag andades djupt och svalde några gånger. Jag kände mig förvirrad och kände det värka i mina akillessenor av kyla. 

Men så fann jag mig. Sakta gick det upp för mig att trots alla revolutionerande förändringar i mitt liv med nya värderingar så finns den mest grundläggande värderingen fortfarande kvar:

Strumpskaftets längd bör alltid vara en oktav från skokant till strumpans övre kant. 

Dags för något nytt

Jag har nu bloggat i mer eller mindre fem år. Bloggen har aldrig blivit någon världssuccé men jag känner ändå att det funnits läsare och även om jag ibland misskött den rejält genom alltför sporadiskt uppdaterande. 

Gradvis har jag i alla fall tröttnat allt mer på bloggen. Jag kanske är kräsen, bitter och sur gammal gubbe men det finns sällan något riktigt intressant att skriva varenda eviga dag. Min blogg är förstås inte unik. Det krävs inte heller nödvändigtvis, men jag vill inte gärna tröttna alltför mycket på mig själv. 

Jag vill inte fastna längre i uppräkning av mina senaste intervaller, matbilder, selfies och annat i stort sett ointressant. 

På grund av allt detta krävs en förändring. 

Jag har lite funderat på att lägga ner bloggen men det är, som ni säkert känner till, svårt att ta död på sina darlings. Dessutom vill jag ha med mig bloggen inför sommaren 2017, för kanske, kanske blir den en bättre sommar än skitsommaren 2016. 

Därför kommer jag att från och med nu börja blogga endast en gång per vecka. 

Visst är det stort? Nja…ni kanske muttrar något om lat jävel och det har du ju gjort hela hösten. Men planen, och snälla inse att detta är en plan som jag gör angående något som jag bara gör av intresse och helt gratis och utan ökat kändisskap, är att skriva ett inlägg av högre kvalitet med tydligare tema. Kanske något mer mot artikel/kolumn-hållet? Hur som helst försöka åstadkomma något med några procent mer kvalitet och substans än tidigare. 

Vi får väl se hur det går. 

Vagcyklistbloggen är död, länge leve Vagcyklistbloggen!

Glad, stark men kanske inte så snabb

Det gasas på rätt friskt i skogen (har jag hört) men jag rullar på i distanstempo i stället. I dag var jag bra. Det var jag också igår på mina tröskelintervaller. Dessutom var jag bra iförrgår. Med ”bra” menar jag inte snabb eller i form utan helt enkelt där jag vill vara just nu. Jag vet inte om det är hållbart att hålla på så här och vara nöjd hela tiden men efter några utomhusrundor där jag tyckt att himlen hållit på att ramla över mig har det nu rullat på helt ok med bra känsla. Frid!

Försökte hitta på fyndig rubrik (något kring mis-)

När familjen byggde Lego i pyjamas gav jag mig ut på en cykeltur. Solo, vilket var delvis medvetet val men mest orsakat av min lathet och vilja att sova tills jag vaknar nu när jag har jullov. Men solorundor är fina de också. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast, nyaste Bob Hund och Spotifys lista över mina mest lyssnade låtar 2016.

Föret var bättre än tidigare och om det inte var för snöslasket som murade igen glasögonen och sen också ögonen. Men det gjorde inte så mycket för jag var uthållig och tålamodig idag. I något skede blev jag ändå för våt och kall för mitt eget bästa men då var jag i stort sett hemma. Hör ni optimisten som talar? 

I väntan på tomten

I väntan på Kalle Ankas jul kör vi lite sweetspot före frukost. Det är sedan gammalt.

A post shared by vagcyklist (@vagcyklist) on

Som ”vanligt” körde jag ett kort trainerpass på julaftonens morgon. Inte för att jag blir bättre av det egentligen och inte för att jag är besatt utan helt enkelt för att det är mycket skönare att äta julmat och slappa om man ens gjort något fysiskt före. Det blev inget långt pass utan ganska exakt 35 minuter varav 20 av dessa på cirka 285 watt. Frun som varit sjuk i samma stil som minsta barnet var tvungen att sticka en sväng till jouren för att hon troligen har fått ögoninflammation. Det är julkänsla om något. 

Om jag skippar allt snack om julfirande och fokuserar på bloggens tema kan jag meddela att jag ska cykla imorgon. Jag vet inte vart och hur och hur länge men det kanske klarnar. Egentligen måste man inte cykla heller på juldagen men det är så fridfullt och som tidigare konstaterats smakar maten så myclet bättre om man fått göra något konkret. 

Skitväder, skitis, skitdäck

Tydligen är det något fel på mig för att cykla utomhus just nu är helt enkelt inte kul. Det är i och för sig inget ovanligt. Det händer mig ibland på vintern när föret utomhus är antingen för kallt, för halt eller för oinspirerande helt enkelt. Inomhus hinner jag konstigt nog aldrig bli uttråkad för dels är passen korta och dels har jag filmer och annan underhållning. Det här med att tycka det är magiskt vackert för att solen orkar upp ett par centimetrar över trädtopparna och för att den reflekterar så fint i isen på den 65 km långa rodelbanan som man just försökt överleva – ja, det är helt enkelt inte min stil. 

Men jag har tidigare varit i denna situation. I något skede svänger det även om det är lite trist att jag inte riktigt tyckt det har har varit skoj på några veckor. 

Idag var det alltså lite i den stilen. Dubbdäcken har sett sina bästa dagar och rent allmänt är känslan lite borta, så där som det blir när man gör som man gör. Men fysiskt var jag rätt jämn, det vill säga samma känsla efter 20 minuter som efter 3 h 20 minuter. Men som sagt: redan om ett par veckor kan känslan vara en helt annan. 

Men i övrigt rullar det på. Jag har egentligen distansvecka nu och nästa vecka men inte riktigt hunnit distansa före idag. Därför har det blivit mest sweetspot, tröskel, core, rinkbandy och så vidare. 

Många som möter mig på gatan har frågat om jag ska köra Festive 500 och då har jag mumlat något om Vätternrundan, strumplängd och Fäbodaloppet på skidor. Sanningen är den att jag inte kunde tänka mig något tråkigare. 23-24 h på 8 dagar är fullt genomförbart men tristessen att sitta där och höra på dubbdäcksrassel i 500 km? Den tristessen är inte att leka med.