Kategoriarkiv: Uncategorized

Ett tips för hängmattan och det är vägen som är mödan värd

Om du vill ha något snyggt, gratis och läsvärt för en kvart i hängmattan i sommar så kan jag rekommendera Gran Fondo Cycling Magazine. GFCM finns som mapp till telefonen eller din lilla tablett och den är både bra och gratis. Fyra nummer av tidningen finns hittills och det är en imponerande digital produkt som är riktigt snygg. Inriktningen är mot landsvägshållet, med cykeltester, fantastiska bilder och lite allmänna texter. Enda minuset är att det är mycket reklam men på något sätt ska ju produkten finansieras och dessutom är reklamerna till 95 % sådana som estetiskt passar in i sammanhanget. 

I övrigt vaknade jag imorse med slitna ben. Inte så där hopplöst trött, men det märks att jag cyklade knappt 15 timmar förra veckan. 15 timmar är väl vad det är och säger väldigt lite om sakers tillstånd. Men oberoende intensitet är det en väldigt hög siffra för mig. Jag vet inte ens när jag senast var uppe i något liknande. Det har inte hänt tidigare i år, knappast heller ifjol, men eventuellt på hemmaträningslägret 2015 (om jag hade något sånt då?). På basen av detta kunde man tro att Tahko är ett stort mål för mig i år men det är det nog inte. Jag har hela våren varit inställd på att istället delta i Tampere MTB men när det loppet ställdes in valde jag trots allt Tahko för att…tja, ha något att göra när jag ändå tränat. Formen är just nu god men jag tänker inte lägga några resultatmål på mig själv. Det får gå som det går. En del av mig hoppas ändå på ett hyfsat resultat för det här är troligen sista året jag bryr mig om att cykla ”snabbt” på Tahko. Men ändå är det resan hit som varit det roliga. Resten är bara en bonus. 

Efter Tahko kommer jag att ta en liten minisemester från träning, watt och program. Jag ska cykla förstås och ha roligt men göra lite annorlunda saker på cykeln. Kanske det blir lite långrundor? 

Quarq Shockwiz

Förra veckan fick jag ett par lådor som var och en innehöll en stycke Quarq Shockwiz. Eller för att vara korrekt: varje låda innehöll följande saker. 

Vad är en Shockwiz? Tja…det är enkelt sagt en mackapär som mäter tryckförändringar i din dämpare/gaffel och via en app ger feedback om hur du kan ändra inställningarna för att få en väl avvägd dämpning. Det här är något som alla gjort på känsla hittills, men nu finns det alltså hjälpmedel även för detta. 

Här ser ni en vy hur själva appen ser ut (på denna skärmdump hade jag ännu inte pumpat i dämparen, därför lite lustiga värden):

En på gaffeln…

…och en annan på dämparen.

Efter att man monterat, installerat och kalibrerat Shockwiz till din dämpare/gaffel är det bara att ge sig ut och härja i skogen med en dämparpump. Appen ger feedback och jag vill påstå att feedbacken är både rimlig och relevant. I appen kan man till exempel välja hurudan inställning man vill ha, beroende på hurudan cykel man har eller hur man vill cykla. Jag lekte både med inställningar för ”Efficient” som är ungefär XC/race. Den upplevde jag som en snabb, men lite obekväm inställning. ”Balanced” är mera mot stigcyklingshållet och kanske mer som de flesta njutcyklister vill ha det. 

Det som är riktigt bra med appen är att den är väldigt pedagogisk. Allt finns förklarat i submenyer vilket gör att man i princip inte behöver ha koll på grundläggande vokabulär när man börjar leka Shockwizleken. 

VM-Sport kommer att börja hyra ut denna för 50 euro per helg. I mitt tycke är det en rätt bra investering om man upplever att man vill lära sig mer om sin cykel eller helt enkelt få ut maximalt av den dämpning som man betalat för. 

Vill man få ut maximalt av helgen med Shockwiz rekommenderar jag att man noggrant kollar bland annat videona för montering och inställning före man hyr hem någonting. 


Sen är det heller ingen dum idé att lära sig lite om appen före man springer till VM-Sport och hyr Shockwizprylen. 

Eftersom det är svårt för mig som oavlönad amatörrecensent att orka tänka på allt så kan jag också rekommendera stt du tar en titt på en riktig recension av ett proffs.

Är Shockwiz framtiden? Tja…det är ingen livsviktig pryl, men det är absolut värt tiden du lägger ner. Jag är ofta en sån som inte funderar mycket på dämpare hit och dit men ett par lekstunder med Shockwiz har gett mig några insikter trots allt. Finns det något direkt minus? Tja…jag tappade ofta kontakten mellan telefonen och själva enheterna. Denna kontakt sker via Bluetooth. Glädjen jag kände var rätt begränsad när jag stod i skogen och försökte få kontakt mellan enhet och telefon medan myggorna sög mitt epoboostade blod ur min bleka kropp. Men kanske jag bara är oteknisk? 

Kållby MTB 2017

Det blev tävling på fredagskvällen trots allt. Magen blev bättre under fredagen och sömnbristen fick jag åtgärdat genom att ligga och vila på en filt på gräsmattan en stund på eftermiddagen i sällskap med en bok. Jag visste att benen skulle vara i bästa fall sisådär men eftersom jag gärna deltar när det ordnas lokala tävlingar blev det alltså att ställa sig på startlinjen igen. Många av de som ofta brukar delta i lokala kamper uteblev men trots endast cirka 20 deltagare fanns det ändå gott om utmanare som såg till att det skulle krävas hög fart för att vinna. 

Starten gick och jag körde med lite halvfart första kilometrarna för att få igång benen. När vi lämnade skolan bakom oss höjde jag successivt på farten och fick småningom en lucka. Sen körde jag halvhårt till hårt i en kvart och sen började jag köra ekonomiskt (dvs så avslappnat och smart som jag kunde) för att få en så trevlig resa som möjligt. Till sist vann jag före Kuoppala och Jakob. Kul med vinst men minst lika kul var det med en bra träning i tävlandets koncentration. Eftersom jag var trött och ställvis höll för att inte helt köra mig sönder och samman igen blev det avsevärt lägre effekt än på torsdagen vid Patamäki. Medel landade på 285 och NP blev väl cirka 290. Men banan var ställvis riktigt våt så det var nog jobbigare än siffrorna visar. 

Tack till Mård och gänget som ställde till med lopp! 

Patamäki XCO

Ny tävling på ny plats i fantastiskt sommarväder – GIF:s lokala cup fortsatte igår kväll med nya utmaningar. Patamäki i Kokkola var platsen för drabbning. 5×4 km på en flowig, rolig bana med hög fart, mycket stigar och ett parti med hyfsade (läs: jobbiga) stigningar. Banan passade väl mig ganska bra för jag lyckades vinna. Maku och jag hängde ihop knappt två varv och i något skede fick jag en lucka som växte till knappa minuten. Eftersom jag visste att Maku med flera knappast var speciellt långt bakom fick jag ta i rätt rejält. Normalized power på 342 watt säger kanske något om att jag fick ta i rätt rejält.

Tyvärr hade jag ätit ganska dåligt på dagen (spenatsoppa till lunch och risgrynsgröt till middag funkar inte för mig) vilket ledde till magont efter tävlingen och under natten. Det blev lite halvkass sömn så nu är jag lite småspak med lite halvöm mage och därmed är jag tveksam till kvällens lopp i Kållby. Men dit är det sex timmar så jsg får se helt enkelt om jag deltar. 

Laajavuori XCM 2017

Piia tog en fin bild av mig när jag kommit i mål och krampen och ebbade ut. Ingen vacker syn men det är så jag bloggar. 

Som cyklist finns det för mig ett drömscenario under tävling. Det går i stort sett ut på att jag känner mig hyfsat stark, på min nivå givetvis, och sen blir jag lagom trött sista halvtimmen eller så. Idag gick det inte alls så.

Laajavuori MTB är 72 km långt och har kring 1700 höjdmeter och består av snabba stigar och motionsspår och grusvägar uppför och nerför. Mest uppför känns det som. Tekniskt sett är det en hyfsat lätt bana och i år när det var hyfsat torrt kände jag att jag redde upp det tekniska rätt bra. 

Starten gick hyfsat och jag lyckades köra upp mig till en lagom position inför den första avgörande nerförsbacken. Så småningom hade jag kört mig till en position nära Tuukkanen från GIF som höll en lämplig fart. Första varvet gick rätt fort, med facit på hand alltför fort. Andra varvet började jag bli riktigt seg och jag började bli trött i ryggen och få lårkramp så där smått redan efter 1 h 20 min. Det var inte önskvärt om jag som säger som så. Ut på tredje och sista varvet kände jag mig riktigt svag. Vid första stora klättringen på tredje varvet eller vid km 50/72 krampade jag så rejält att jag visste att det var game over. Farten hade redan försvunnit för länge sen men nu var det riktigt illa. Jag släppte gruppen (Tuukkanen med flera) jag var i och funderade på att avbryta men insåg att kortaste och enklaste vägen till mål gick längs själva banan. Sista 22 km blev en snigels vandring mot friheten. Jag stannade vid en vätskestation och käkade allt som fanns där och kanske delvis tack vare detta fann jag småningom mitt eget tempo. Det gick sakta och totalt blev jag passerad av kanske 7-8 cyklister under sista varvet. 

Men jag kom till mål och det får väl kanske, i ett kort ögonblick av optimism, ses som huvudsaken. Jag blev i slutändan sjuttonde i herrklassen, slagen av segraren Visuri med cirka halvtimmen. Det låter mycket och det är det också men ser jag till procent efter vinnaren var det ändå en hyfsad dag resultatmässigt.

Ser jag till varvtiderna ser jag tydligt vad som gick fel: 1.03, 1.09, 1.17 (enligt Strava) talar ju sitt tydliga språk. Medelwatten för varven blev 265, 234 och 203. Sista varvet klarade jag av ungefär lätt distansfart. På hela tävlingen landade jag på cirka 230 i medelwatt vilket säger ungefär noll på en sådan här bana, men NP blev strax över 280 vilket betyder att jag troligen låg en bra bit över 300 på första varvet vilket helt enkelt blev för mycket. 

Positivt:

Jag kom i mål även om jag helst hade lagt av i ett skede.

Jag fick bra träning. 

Jag cyklade rätt hyfsat utför så länge piggheten varade. 

17. plats är ingen katastrof.

Bra resesällskap gjorde dagen till en positiv upplevelse i alla fall. 

Negativt:

Jag körde taktiskt dåligt och gjorde inte mitt eget lopp. 

Jag tog slut efter 1 h 20 min. 

Jag trodde jag var i bättre form än jag tydligen är. 

Cykeln kändes inte hundra. Jag saknade lockouten (som är sönder) och dämparna måste jag ställa in ytterligare. På höghastighetspartier var den bra men på rotmattor var dämpningen hård och oförlåtande. Den hade inte alls samma soffkänsla som min Anthem. 

Ryggen höll inte och benen höll därför inte heller. Core, core, core… (gissa vem som skippat de passen i tre månader?)

Sammanfattning:

Bara att dra upp snoret (eller ännu bättre; snyta sig) och fortsätta. 

Sommarlov mm

Det skrivs inte mycket här just nu men det har sina orsaker. Jag upplever att jobbet har tagit ut sin rätt och att jag därefter prioriterat träning, liv och annat. 

Men jag lever, mår bra och tränar och cyklar. Maj månad gick träningsmässigt inte speciellt bra, åtminstone inte jämfört med tidigare månader. Men det var delvis väntat för maj är alltid en stressig månad i mitt jobb. Allt detta är dock historia på sitt sätt, men under förra veckan fick jag uppleva en förkylning. Eller om det var allergi, who knows? Jag hade vilovecka på schemat och jag kunde därför ta det rätt lugnt. Alla passen blev dock cyklade även om vissa hårdare element blev bortlämnade på grund av seg, trött och förkyld kropp.

Nästa helg är det Laajavuori XCM. På ett sätt är jag lite optimist på basen av känslan från årets två första race, men nu ska det tävlas i över 3 h vilket är helt nytt för året. Blir troligen att köra med förstånd och handbroms. Men…kommer jag i mål har jag gjort det bra för jag brukar ofta misslyckas i Laajavuori. 

Semestern har startat och förutom slappt leverne, cykling och allmänt chill har jag planerat att läsa en bok per vecka och lyssna på endast en artist under hela veckan. Kanske jag nämner om detta på min insta? Veckans bok är Hararis ”Homo Deus” (älskade hans förra bok ”Sapiens”) och veckans artist är Velvet Underground. 

Vi ses!

PP Runt 2017

Fotot ovan är lika kasst som vädret idag. Plus fem och ihållande regn är inget favoritväder men trots detta befann jag mig på startlinjen med ett knappt dussin – får jag anta – olyckliga själar. Vi startade och ganska snabbt var vi 7-8 stycken kvar. 

Det var vått.

Det var kallt. 

Det kändes ointressant att försöka vinna eller placera sig bra när det skulle göras i vätan och kylan. 

Jag såg ingenting genom mina glasögon.

Jag ser väldigt dåligt utan mina glasögon. 

Mina skor var fulla med regnvatten. 

Handskarna var verkligen jättevåta. 

Efter 35 minuter var snittwatten på 232 vilket är som en livligare kortdistansrunda. 

Efter 37 minuter fick det räcka.

Jag cyklade tillbaka till bilen från Edsevö. No regrets, no problem, no woman, no cry. Vissa tror att man får pannben av att cykla i regn och kyla, men jag vet att man bara blir våt och kall. Jag hade kanske vunnit loppet eller blivit topp 3 eller topp 5 men det hade inte betytt speciellt mycket för mig om jag blivit sjuk av det. 

Skönt att man inte lever efter en sån där konstig princip att man inte ska avbryta lopp. 

PieHi MTB 2017

Idag var det dags för årets andra tävling. Det gick ganska bra i första så då hoppades jag förstås på något liknande igen. Den här gången var det hemmaplan för starten gick cirka en kilometer hemifrån. Tyvärr var det ingen direkt hemmaplansfavör för banan var lite för teknisk för min smak. Under de fem varven jag tränat på den senaste veckan har jag inte känt mig bekväm på banan en enda gång. 


Men lagom till tävlingsdagen hade det torkat upp och jag brukar ofta vara bättre rent tekniskt på tävling än på träning. Jag måste säga att jag halvgillar banan nu när tävlingen är över. Sen var den kanske lite i svåraste laget för att locka den breda massan vilket eventuellt märktes lite på deltagarantalet. Men jag tror många gillade banan och speciellt de som åkt en del evenemang ute i landet fick nog hyfsat med utmaningar också här. 

Hur som helst. Jag blev till sist trea vilket var mer än jag hade vågats hoppas på. Jag hade till och med viss chans till andra plats men var ändå tydligt slagen av Parkkinen och framför allt av Simelius som visade hur man ska cykla på stig. Den egna tekniska insatsen var rätt väntad. Jag var lite försiktigare än de flesta andra där bland topp 5-10 men cyklade ändå tekniskt helt ok. Fysiskt kändes det mer än ok. Det sprittade inte direkt i benen men jag tog aldrig i så dödsångesten tog över heller. 

Sammanfattningsvis var det ett fint lopp. Arrangemangen var perfekta och kul att en ny förening (PieHi) ordnade ett cykellopp. Förhoppningsvis med fortsättning nästa år? 

Racerapport Santahaka XCO

Jag vet inte om man ska ta sig besväret och skriva en racerapport om en träningstävling. Men tävlingen jag körde igår heter Santahaka XCO och ingår i en lokal cup som går under sommaren i grannstaden Kokkola. 

Dagens bana var en platt historia som kördes till stor del på lätta, men flowiga stigar som avbröts av många partier där det fanns chans till omkörning. Tävlingen hade lockat många duktiga cyklister (men fler ryms nog med) och jag hade på förhand varit mer än nöjd med en placering kring femte plats och kunnat leva med något kring plats tio. 

Starten gick och rätt snabbt blev det Simelius och Anttila som turades om att dra med Maku och jag på släptåg. Farten var riktigt hög tyckte jag och jag tvivlade lite på hur länge jag skulle hänga med. Maku släppte en liten lucka på väg ut på varv 2 och i slutet på varv 3 släppte Anttila iväg Simelius några tiotal meter och jag fick jaga en liten stund. Men trots lite problem i samband med omkörningar av varvade cyklister lyckades jag hänga med Simelius under sista varvet. Men jag förhöll mig rätt passiv egentligen hela varvet. Hade jag vunnit om jag gått om och kört stenhårt sista 2 km? Det får jag aldrig veta för nu blev det en spurt som jag förlorade med en halv cykellängd. 

Men resultatet är rätt sekundärt. Känslan är viktigare och känslan var ganska bra. Första varvet var småjobbig ät men sen gick det rätt kontrollerat tills vi kom till sists varvet där jag fick bita i ordentligt. Men det var aldrig så att jag kände att jag skulle bli droppad från tätklungan. Cykelkänslan var också överraskande bra. Nu är det bara att fortsätta att ha roligt!

Kallt som en 

En utmanande vecka är avklarad. I början av veckan var jag förkyld/pollendrabbad och sen på torsdag for frun på resa. Lite dålig kombination om man vill cykla, träna eller bara annars känna sig avslappnad med livet. Men. Jag fick ändå ihop det någorlunda. 

Idag kom hon hem och jag stack ut med mtbn för att a) köra 6×4 min över tröskel med 1 minut vila och b) köra lite stigar för att småningom vänja mig med stigcykling. Planen klaffade till hundra procent. Jag blev till och med lite förvånad hur bra intervallerna gick. Eftersom jag har oval klinga lär Stagesveven överrapportera med någon procent men det var ändå skönt besked. Sen var det där med att cykla stig…som inte riktigt gick så lätt. Men efter tio rundor i skogen blir det nog mer avslappnat. Jag valde relativg torra stigar men jag har på känn att helhetsläget är vått just nu. Egentligen skulle jag hålla mig bort från skogen ännu men tiden går och sommarens tävlingar närmar sig sakta men säkert. Eftersom Sipilä tydligen bestämt att vi i effektivitetens namn ska ha högst fem grader varmt tills vi dör så lockar ju inte landsvägen heller.

Sen till sist en bomb (eller vem bryr sig): det blir inget Tahko för mig i år. Jag väljer i stället Tampere MTB.