Kategoriarkiv: Uncategorized

Tre grejer

Den här bloggen uppdateras kanske något för sporadiskt måste jag erkänna. Men jag är kanske inte den som skriver om mitt senaste knäckebröd. Men nu har det faktiskt hänt något. Eller tre saker för att vara exakt.

Den första saken ser ni på första bilden. Det är en ny cykel. Det är en Trek Top Fuel 9.8 SL Project One. Kort namn måste jag säga. GX Eagle växlar har den och de funkar som växlar ska (men med sämre känsla än X01/XX1-mixen jag hade på förra hojen), bromsarna (Guide TLM) är likadana som jag hade och sen är det en massa andra grejer som ni kan se själva på bilderna. Men de grejer som jag kan lyfta fram är storleken, lockouten och droppern. Förra cykeln var ärligt talat för liten och den nya känns mycket tryggare och har en helt annan balans. Förra cykelns lockout var total bedrövelse men den nya är av helt annan kaliber – bra Fox! Droppern var ett måste. Framtiden är här. 

Följande bild illustrerar löpning. Jag har i oktober sprungit cirka sju pass. Inget pass har varit längre än fem kilometer men det är väl så cyklistben ska vänjas. De senaste 15 åren har årssaldot löppass varit runt tre så ni förstår att detta är revolutionerande. Jag har ingen direkt plan med detta lufsande men eventuellr vore det kul att kunna joggpendla en gång till jobbet ännu i höst. Det skulle bli 2×8.5 km och jag orkar givetvis springa den sträckan redan men frågan är om senor och muskler håller. Första rundan ”sprang” jag med kilometerfart 6.20. Igår kväll var jag ute för att lite testa benen och de höll väl någorlunda för 4.42-tempo. Det fanns väl inte någon anledning till detta tempo annat än att jag sagt åt frun att jag får köpa nya löparskor om jag kan springa under fem minuter på min vanliga runda. Det gick…så nu måste jag kanske köpa nya skor. 

Förutom allt detta har vi varit på semester till Rhodos. Där bestämde jag mig för att träna i vinter igen. Eller om vi säger som så: cykla och ha roligt kommer alltid att ingå i min vardag, men inför nästa år görs det igen enligt en plan. Samarbetet med Samuel Brännlund fortsätter. 

Annonser

Soffan del 2

Det löps i soffan. Eller löps och löps; det lufsas i soffan. Jag har nu i hela två veckor hållit mig till planen om att löpa två korta rundor i veckan. Det har blivit 4.2 km långa rundor vilket förvisso är skrattretande men också nödvändigt. Idag, på den fjärde rundan sprang jag första gången utan att smärtan låg och pyrde där i askan. Just dagens runda var en svindum idé för tidigare under dagen hade jag kört mtb på regntunga grusvägar i drygt två timmar följt av gräsklippning. Så nu fick ni lite skryt och samtidigt ett tips hur man inte ska träna.  

Jag har också hunnit med säsongens sista landsvägsrunda. Eftersom jag inte cyklat på en vecka kom watten lätt och årets mellanmjölkigaste pass kunde antecknas i träningshäftet. 250 W i två timmar med jämn fart är något som jag sällan sysslar med annars.

En del av mig ville kanske försvara ledningen jag hade i GIF Mtb Cup. Men…mentalt har jag redan avslutat säsongen även om det finns en gnutta form kvar. Men brist på tävlingsredskap bidrog förstås också. Men stort tack till GIF som ordnat en suveränt fin cup! Jag blev till sist tvåa och fick en pokal och produkter från Muc-Off.

Inkommande vecka kommer det en ny mtb med mitt namn på (bildligt talat – i själva verket heter den Trek och det gör inte jag). Tyvärr ska jag och familjen till Rhodos så cykeln får vänta lite. Men jag är smått exalterad inför cykelns ankomst. Det blev en sådan här (men med en dropper och mina ”gamla” hjul, dvs DT Swiss XMC 1200):

Hälsningar från soffan

Ni ser en bild ovanför den här textmassan och den bilden tog jag idag på ett lokalt lopp som kallades Larsmo XCO. I grannkommunen har det byggts en bana, som blivit fin och utmanande och kunde duga fint för den nationella cupen om det finns vilja och kraft till det inom klubben. Eftersom jag fotograferat så förstår ni att jag inte tävlat men jag har ingen mtb att tävla med längre (för tillfället borde jag kanske säga) och dessutom har jag hängt upp hjulen för denna säsong. 

Det är alltså soffseason för mig. Men någon totalpaus i träningen har det inte blivit och det lär det inte bli heller. Under veckan som gått har jag faktiskt joggat (!) två gånger, spelat rinkbandy, cyklat två gånger och dessutom yogat. Jag for dessutom till gymmet en gång men där var fullt så jag körde SkiErg i 30 minuter i stället. Det ni. Allt detta är ju rakt ur skolboken hur offseason kan spenderas. Ungefär så lär det väl fortsätta hela oktober före jag i november börjar kika lite mot trainern och börjar med större andel cykelträning (men ändå med fortsatt fokus på mångsidighet). 

Yoga kan jag rekommendera för gamla och stela stofiler som jag. Har man gott om tid kan man förstås hoppa i bilen och besöka något yogatempel men för den kostnadsmedvetna finns det massor av alternativ på Youtube. Jag brukar söka på ”yoga cyclist” och testa lite olika. Till exempel den här gjorde jag idag och dem var bra:

Testa!

Sju sjöars 2017

Jag blev väl rätt onöjd med dagens lopp. Jag blev trea, knappt slagen i spurten av Tord och Petter. Men vi tar det väl från början?

Starten gick och jag valde att inleda försiktigt. Benen kändes riktigt kass. Troligen säsongens sämsta ben satt jag med, åtminstone inledningsvis. Ganska snabbt blev det en grupp på 6-7 cyklister som gick iväg. Jag, Tord, Petter, Kim, Peter, Kuoppala gick tillsammans in på de första stigpartierna. Efter ett halvt varv var Peter och Kuoppala borta. Eftersom varv två är tekniskt enkelt fanns det relativt liten chans att göra något. Petter försökte men en grupp vandrare kom i vägen för oss/honom. Sen försökte jag på sista stigen och jag vill förstås tro att jag kunnat göra något avgörande där om det inte hade varit för en grupp vandrare som igen ställde till det. Till sist blev det spurt mot Petter och Tord och där blev jag sist. Att cykla med hardtail fungerade helt ok, men med mitt vanliga val (dvs en heldämpad) hade min taktik sett helt annorlunda ut. 
Med tanke på hur kroppen kändes på första varvet får jag vara nöjd med vad som helst egentligen. Men jag har sedan FM gjort i stort sett noll för att ens ha fungerande ben tills idag. Så att vara nära får väl ändå ses som en framgång. Sen finns det en hel del lärdomar att hämta vad gäller utrustning. 

Nu är säsongen över. Tror jag. Det kan hända att jag startar i Kokkola ännu, men det är närmast om vädret är bra och jag har inspiration. Om jag orkar ska jag sammanfatta säsongen i något inlägg men jag kan redan nu konstatera att jag är ganska nöjd. I Patamäki XCO i juni var jag kanske som bäst. Lite synd att den känslan/formen inföll på en lokal tävling men så kan det gå. Största floppen kom på Tahko trots god form och sen var jag absolut inte nöjd med Laajavuori XCM heller. FM gick ganska bra, även om det knappast var någon ultimat prestation. Jag tror det fanns mer att ge. 

Ett dygn efter bilden togs försvann min motivation

Efter FM försvann motivationen att cykla. Det har egentligen hänt mig en enda gång sedan oktober ifjol. Det är kanske inte så dramatiskt som det låter. Vädret har varit totalt kass och jag har helt enkelt inte hunnit röra på mig på grund av jobbet och lifvet. Nya landsvägscykeln saknar en grej för att jag ska kunna köra den på trainern så därför har jag på en vecka nu cyklat 2×20 minuter pendling och spelat rinkbandy en gång. Kanske inte jättebra gjort men det är nu som det är med den saken. Jag kör Sju sjöars ännu i år och sen får det räcka. 

I min plan ingick det att delta också i Larsmo XCO och avslutningen på cupen i Kokkola. Nu blir inget av detta av tror jag. Orsaken är förstås nämnda mättnadskänsla. Men cykelbrist påverkar också. Det är nämligen så att cykeln på bilden äger jag inte längre. Som jag tidigare nämnt har jag upplevt den som för liten så nu är den såld och något nytt är beställt. Om det inte hade varit för storleken hade jag förstås inte bytt efter ett år. Cykeln hade enligt tabellerna mått som borde räcka till med till exempel ett topprör på 625 mm. När jag för skojs skull kollade in 2018 Top Fuel stod det att 19.5 har ett topprör som är 611 mm. Antingen är det fel nu eller så var det fel då. Superkonstigt är det i alla fall. 

XCm fm 2017 i Nivala

Foto: T Kivirinta

Trots lite halsont dagarna före så hölls jag frisk och det blev start på FM. Nivala stod värd och banan var halvbekant för jag har tidigare tävlat där ett par gånger. Nu var banan i och för sig omgjord rätt rejält. Banan är relativt platt och kan enkelt delas in i tre delar. Del 1 är snabb med en del grusvägar och tekniskt lätt. Del 2 består av löjligt mycket tekniska stigar men fem miljoner stenar. Del 3 innehåller en del skarpa klättringar. Banan är väl i mitt tycke helt ok utan att vara någon riktig favorit. 

Mitt mål för dagen var att ta mig i mål, starta lugnt och inte komma sist bland de 31 i min klass. Starten gick och jag fick en halvdålig start men det var inte hela världen. Det var ju 75 km till mål. 

Första varvet tog jag det extremt lugnt. Kanske, med facit på hand, alltför lugnt. Åkningen på de tekniska stigarna var inte så bra och jag hade uppenbara problem med det hala föret. Vid varvningen låg jag strax efter Kim F och kanske 2-3 minuter efter Aleksi, Maku och Jonathan. 

På andra varvet började jag hitta flytet och jag började sakteliga våga köra ifrån en del folk. Borde jag ha kört ännu hårdare på andra varvet? 

In på tredje varvet kände jag mig rätt fräsch. Jag hade haft lite kramp under andra varvet men inget som inte gick att bota med kadensbyte. Men jag vet att sista varvet kan vara långt om man blir trött i ett tidigt skede så jag fortsatte med samma taktik som jag hade hela loppet. Taktiken gick ut på att aldrig köra med ansträngd andning förutom i de branta backarna vid varvning. Tredje varvet gick hur som helst också bra. Lite krampkänningar men inte så mycket att det oroade direkt. 

Tja…sen kom jag i mål. Jag var förstås trött för jag hade ändå tävlat i 75 km/3:36 h på en av Finlands stenigaste platser. Men jag kände ändå att det fanns mer att ge. Med lite mer mod på alla varv hade nog formen räckt lite längre än så här. Men sen är det möjligt att en offensivare åkning hade lett till ett trött sista varv och i slutändan ett likadant eller sämre slutresultat. 

Nu blev jag till sist elfte i herrar allmän (elit säger man i Sverige vilket låter PRO). Dessutom hade min tid räckt till en femte plats i H40 och en två minuter snabbare tid hade räckt till medalj i den klassen. Om inte om i vägen vore, kossorna i luften fore. 

Jag är nöjd med dagen. Resultatet kunde ha varit bättre men känslan, genomförandet och huvudet var på topp. Inte en enda gång under tiden ute i terrängen tänkte jag på slutplacering eller på att det var FM som cyklades. Det är, i mina ögon, mycket positivt. 

Vad gäller fortsättningen så känner jag nu dagen efter att jag helst skulle ha tävlat klart för i år. Men jag ska ännu tävla i Sju sjöars och eventuellt också Köukar XCO och Larsmo XCO. 

En tredjeplats och mitt sista FM

Det blev en tredjeplats på Fäbodaloppet. Jag skrev någon rad om det på Instagram och vet inte hur mycket mer jag orkar skriva om det. I det stora hela är jag väl rätt nöjd med loppet. Vinnaren körde totalutklassning med resten av startfältet men sen var det hyfsat jämnt. Min chans till en andraplats försvann för att jag gjorde två små missar på det sista tekniska partiet. Fysiskt kände jag att jag hade bra koll på läget och jag kunde kanske till och med kört ännu aggressivare med facit pp hand. 

I dag hämtade jag hem brorsans cykel. Han har varit och brutit nyckelben med sin gamla 26a så det var verkligen dags för nytt. På grund av nyckelben kunde han förstås inte köra bil så då fick jag ställa upp. Svinfin cykel var det i alla fall: förstås en Trek! 

På lördag ska jag köra mitt sista FM. Nej, jag ska inte lägga ner men det är mitt sista år i allmän klass/elit. Nästa år är jag ÄNTLIGEN i H40 där jag känt att jag hört hemma redan ett par år. Den där stämpeln ”Elit” har jag aldrig kunnst identifiera mig med. Vad gäller tävlingen har jag inte satt upp stora mål. Det är väl bara 30 startande i elitklassen och det är bara tuffa killar med hår på bröstet och licens i fickan (och jag) så risken finns att jag blir sist av dessa 30. Men jag fokuserar inte på resultatet utan siktar in mig på bra flow och kontrollerat lidande så går det nog bra. Det blir svinjobbigt men jag klarar av svinjobbigt. Jag vill nästan påstå att jag är född till svinjobbigt. 

På lördag kväll vet vi hur det gick. Jag skriver säkert en racerapport här på bloggen. Eftersom jag knappt bloggat de senaste månaderna trodde jag att jag knappt hade några besök på den här bloggen längre. När jag för en gångs skulle var inne och redigerade bloggen via datorn (lite småfix under fliken Samarbetspartners) kollade jag statistiken för första gången i år. Till min förvåning hade jag trots mitt sporadiska bloggande ändå kvar cirka hälften av besök/visningar jämfört med när jag bloggade dagligen. Hur detta ska tolkas vet jag inte men antar att jag är tvungen att bli lite flitigare. Vad vill ni läsa om? 

Inför slutet

Sommarens sista tävlingar börjar idag. Det lokala Fäbodaloppet ska genomlidas. Lidande klarar jag ju av och det blir säkert lite roligt också. Motståndet är sjukt hårt för att vara en liten lokala bagatell med Haga, Kujala, Simelius och Toppari som de klaraste favoriterna. Får jag en bra start så hoppas jag slå mig in där i tätkampen men gör jag mitt bästa är det ändå fullt möjligt att jag inte rår på favoriterna. Så enligt denna logik kan jag inget annat än göra mitt bästa. Banan har tidigare passat mig hyfsat men efter vissa förändringar vill jag påstå att den inte längre gör det. Även om ett ökat stigantal förutom ökad teknisk kravbild också leder till högre fysisk intensitet vilket kan passa mig om jag har en bra dag. 

Men strunt i det. Det där vet jag om några timmar. 

Viloveckan slut

Snart är hösten här. Viloveckan är över och jag konstaterade att det är tre träningsveckor kvar av säsongen. Efter de tre veckorna gör jag lite struntgrejer för att hålla igång kroppen tills alla tävlingar är över. 

Under veckan har jag tävlat. Jag skrev lite om det på min insta men för de som inte följer mig där kan jag säga att jag blev tvåa på en rätt knixig bana i Kokkola. Det var roligt att tävla där och det är kanske veckans motto för när jag inte såg framemot lokala motionstävlingen Nykarlebyloppet valde jag att avstå. Det blev en snackdistans med Danke istället och det var troligen trevligare än mjölksyrafest. Jag lovade mig själv för två år sedan att aldrig mer köra motionslopp på landsväg och det har jag hållit någorlunda. 

Sen har jag lekt lite med Project One utifall det blir en ny cykel småningom. Den här till exempel kostade helt vansinniga 10862 euro!

Jag har ju inte direkt nött upp den cykel jag har men den är i minsta laget. Att sälja en värstingcykel är kanske inte helt lätt men jag jobbar utifrån att det ska lyckas och att det blir en ny Trek i mer eller mindre liknande utförande som den jag har nu. Jag har varit brutalt nöjd med min Top Fuel i år och det har varit bra med lokal support från VM-Sport när låsreglaget på Fox dämparna krånglat. Före kommentarsfälten fylls med andra tips så vet jag att nya Anthem ser väldigt intressant ut och sen såg jag en Cannondale Scalpel SE 2018 som såg riktigt cool ut (120 mm, dropper, 2.35 osv). Men man kanske se cool ut på en Top Fuel också? Om inte…får jag väl fortsätta att vara mig själv. 

Ett fantastiskt tips

Det finns så mycket värdelöst på Youtube. En av de som inte gör värdelöst innehåll är Francis Cade. Londonbo (för mig som lantis känns hans boplats som London) som videobloggar om cykling. 

Ibland blir det kanske för mycket med alla oakleyglasögon, raphatröjor, kaskhjälmar, kaffesnack och en allmän känsla av att folk fikar minst fem gånger på varje runda. Men det är ändå sympatiskt och framför allt väldigt snyggt och med bra musik.