Månadsarkiv: februari 2017

Konsten att vara lat

Jag har sportlov. 

Sportlov brukar betyda minst 10 h träning för då är jag piggare än normalt och även om jag om dagarna brukar vara med barnen och inte i sadeln brukar det ändå resultera i en del timmar. Det här sportlovet blir det vilovecka för så skrev coachen. 

I ett sånt läge är det kanske många som skulle passa på och träna på som vanligt och ta viloveckan ”sen”. Men nu försöker jag vara smart och tänka långsiktigt. Det betyder att jag följer rytmen och vilar även om det finns tid att träna. Egentligen fanns det ingen chans att jag skulle orka köra på en vecka till. Förra veckan var jag totalt slut. Det var främst en form av träningströtthet vilket kan vara en trevlig form av trötthet, men det var lite mycket totalt sett vilket betydde att TSS fick en helt ny innebörd. 

Jaja, nu talar jag bara träning. Men det blev så här den här gången. Blir jag alls bättre av träningen? Ärligt talat vet jag inte. Ibland känns det som om jag stampar på stället, men till exempel i söndags gjorde jag en bra tröskelstege. Inga rekordsiffror blev det, men det försökte jag inte heller. Men det upplevdes som ovanligt lätt vilket jag får ta som ett tecken på något i alla fall. 

Nu yrar jag mest. Till detta yrande passar det med en dålig bild. Ni ser en repad vev på en smutsig cykel. Ingenting av intresse…så vi slutar här. 

Annonser

Jag har varit i alla väder

Egentligen vet jag inte varför men jag har beslutat mig för att jag ska fortsätta blogga. Ni vet, så där som förr. Med låg kvalitet, i tät takt, gnälligt och helt enkelt som vanligt har jag tänkt blogga. 

Nu kör vi!

Content

Vi hade en sällsynt fin runda från torget denna söndagsmorgon. Jag har skaffat ett FB-konto och det enda jag fått ut av det hittills är att jag fått lite reklam från stadens bästa pizzeria och fått läsa en hel drös med visdomsord om positivt tänkande. Tydligen har det ändå gett mig något för igår åt vi pizza här i Casa Vagcyklist och idag var jag positivt inställd till cyklandet. Vi körde på vinterstigar som var som en vinterdröm och på is som var som…

vinteris?

Nåja. 

I övrigt står jag inför vägskäl i livet. Men mera om det en annan gång. 

There and back again (the state that I am in)

Jag ska inte sticka under stol med att det är svajigt humör just nu. Ni vet: man kokar lite hopp, spiller i lite förtvivlan, spetsar med lite tvivel och avnjuter det hela med lite dåligt självförtroende. 

Mest handlar det om hur dålig jag är och hur jag försöker hantera det hela. I stort sett brukar jag uppleva att jag är dålig på två sätt (när det gäller cykling är det två sätt, i övriga livet är jag förstås dålig på långt fler sätt). Dels är jag dålig tekniskt och dels är jag dålig fysiskt. Vill man vara självkritisk som cyklist tycker jag att man täcker in det mesta där faktiskt. 

Tekniskt har jag märkt att jag just nu är som en nyfödd kalv på cykeln. Jag syftar inte på ysterheten utan på vingligheten. Det blir inte bättre av att alla är bättre än jag och cyklar så förbaskat fort. Vad är det med folk? Tycker de att det är roligt att cykla? Har de förstått något alls? 

Men jag är tålmodig. Jag vet att det alltid är så här vid den här tidpunkten på året och jag vet att det vänder när jag börjar prioritera att det ska vända. 

Efter att jag i mitten av januari kände mig bra fysiskt har det svängt spikrakt neråt nu. Troligen är det jobbstress och elände som suger energi ur mig. Eller något annat. Vad vet väl jag? Oberoende vilket har jag varit superseg en dryg vecka nu och igår blev jag så förbannad när det gick segt på en tjugominutare att jag avbröt hela passet och blev alldeles förvirrad. Watten var moderata men benen var allt annat än moderata. Benen var som en militant vänstergerilla vill jag påstå. I bakgrunden finns ett batteribyte i mina Garmin Vector som kanske ställde till det för eventuellt kan en nykalibrering spöka med siffrorna.

Hur åtgärdar man dåligt fysiskt självförtroende? Man fortsätter försöka. Ikväll fortsatte jag försöka och redan idag var benen bättre och även om benen inte var helt lattjolajbans fick jag ändå ett pass 60/30 på 330/240 watt i 40 minuter genomfört. Inga rekord, inga genombrott, men en strävan. Det är strävan som är mödan värd som någon poet skrev.