Månadsarkiv: juni 2014

Rättelse

Jag skrev att en 44:e plats på Tahko är tangerat personbästa, men jag kom ju på att jag för drygt tio år sedan var 21:a eller något sånt. Konkurrensen var dock allt annat än stenhård då så jag räknar inte riktigt sådana resultat.

Annonser

Tahko 2014 – långa versionen

Jag reste till Tahko på fredagen, helt traditionsenligt. Maku var med som resesällskap och resan gick snabbt. På något sätt börjar vägen till Tahko bli allt kortare för varje år som går. Vad gäller träningen hade sista veckan före varit ok, men kanske inte som jag hade hoppats om jag fått helt styra och ställa som jag hade önskat. För några år sedan brukade jag ofta överdriva det här med glykogenuppladdningen men i år åt jag bara vanlig mat dagarna före och en knapp deciliter maltodextrin i några deciliter vatten på fredag. I övrigt var fredagen väldigt traditionsenlig: en pastatallrik på hotellet, en runda på expoområdet och lite fixande med cyklarna. Det som inte var traditionsenligt var min avsaknad av nervositet. Jag var inte alls nervös och att få sömn och sova gick ovanligt bra.

När Tahkovuori vaknade till liv på lördag morgon var det till mina absoluta favoritförhållanden. Kring 17 grader och så gott som helt torr terräng är perfekt för långlopp. Vid starten fick jag en bra position i startfållan direkt bakom blivande vinnaren Jeremias Holmberg.

Det här med starter lyckas jag med kanske en gång av fem, men när startskottet gick kom jag iväg ganska hyfsat. Dessutom hade jag pigga ben från start så jag kunde ytterligare avancera sådär lagom mycket under de första kilometrarna. När asfaltpartiet på några kilometrar kom lyckades jag avancera bra i gruppen. Det är en glädje att ha lite erfarenhet av landsvägscykling när dessa partier kommer för man får verkligen massor gratis när det börjar gå över 40 km/h på landsväg. Den här gången gick det så lätt att när farten inte var så jättehög, kring 40 km/, tyckte jag att det vore skoj att leda tävlingen en stund. Jag avancerade en del placeringar och plötsligt låg jag längst fram i täten på Tahko Mtb 2014. Det var mest en infall och egentligen ska man ju inte hålla på att slösa energi på sånt, men det gick så lätt i lördags så det kändes som en rolig grej att testa.

När tävlingen började ”på riktigt” inne i Nilsiä drogs farten upp rejält när det skulle bli lite singeltrackåkning. Tyvärr satt jag i det skedet en bit ner i fältet (kring placering 60?) vilket betydde att farten helt dog när alla skulle in på en 30 cm bred stig. Inne mot första rejäla grusbacken körde jag bra och hade jobbat ikapp tätklungan igen. Jag lyckades med relativ lätthet plocka en del placeringar och in mot Kinahmi 1-stigningen var jag igen bra med och satt ett par gubbar bakom t.ex. Maku och Tikkala. Uppe på Kinahmi 1 hamnade jag bakom två ester som körde alltför sakta (med facit på hand alltså, där och då tyckte jag det var fint med lite söndagstempo). Det ledde till att jag tappade kontakten med Makus grupp. Nere vid Eskola låg jag på 44:e plats. Kinahmi 2-stigningen for av bara farten och plötsligt var jag 45 km in i tävlingen utan att jag direkt hade haft några större kriser. Ibland hamnade jag i någon bra grupp som ofta körde ifrån mig nerför och som jag körde ikapp och ibland också ifrån uppför. Det här med att åka nerför är ju verkligen att kapitel för sig och om jag vill bli snabbare på långlopp måste jag bli bättre på att åka nerför. In mot sista stigningen, El grande, hade jag korn på en grupp på 4-5 cyklister som låg en bit före mig. El Grande är en lång stigning på en bit över två km (tre?) som passar mig ganska bra. Jag kom ganska snabbt ikapp gruppen och när jag cyklat några hundra meter med dem så insåg jag att de höll ett alltför lågt tempo. Jag körde ifrån dem för att få några sekunder eller minuter försprång inför sista nerförsbacken, som är hyfsat krävande:

Jag lyckades köra om 5-6 cyklister i min klass i El Grande och jag höll också undan för dem nerför med ganska god marginal. När jag kom i mål var jag pigg som en lärka (nästan) och det kändes som det lättaste långlopp jag någonsin cyklat.

Förutom lite ryggsmärtor uppe på Kinahmi 1 och ner från Kinahmi 2 så kände jag mig pigg och obesvärad hela loppet. Det är nästan så att jag nu med ett par dagars perspektiv på loppet börjat fundera om jag kanske hade kunnat plocka några minuter med att ta i lite mer? Jag tror det fanns mer att ta ur kroppen. Men samtidigt är det härlig känsla att få cykla en tävling inom ramarna för ens kapacitet och det är ju inte självklart att mera lidanden lett till en snabbare tid och bättre placering. Hårdare fart kan ju leda till att farten dör på slutet och man kan punktera eller krascha eller vad som helst. Sluttiden blev alltså 2.53 vilket ju med bred marginal är under min drömgräns på 3.00. Personligt rekord med nästan 18 minuter på en bana som jag egentligen ”kunnat” i många år redan…ja, det känns bra. Nu var ju banan i toppenskick och senast jag kom igenom Tahko (2012) körde jag på 3.10 i extremt leriga förhållanden. Men jag kan inte bara skylla på bra förhållanden, för jag har ju tränat och försökt bli bättre nu i några år. Jag har blivit snabbare, uthålligare och smartare cyklist. Det som också är skönt är att jag känner att jag har gjort något rätt med träningen trots allt. Vid första landsvägsloppet för året kändes allt kanon men sen var både Brahe och Jyväskylä som att cykla i sirap. I lördags kändes det bra (förutom ryggen) och nu gäller det bara att bygga vidare.

Vad gäller Tahko får jag se vad som händer i nästa år. En del av mig vill köra 60 km igen, en annan del av mig vill testa 120 km och en helt annan del av mig vill ta en paus från Tahko. Men vi får väl se vad som händer. Det är länge till nästa Tahko och det kommer snart andra tävlingar att fundera på.

Tahko MTB 2014 – korta versionen

Jag vann inte utan blev 44:a med tiden 2.53 (av en bit över 1000 deltagare i min klass). Det är helt ok: tangerat placeringspersonbästa och ny personbästatid med drygt 18 minuter. Den för mig fina tiden kan delvis förklaras med att det var torrt före i år, men bara delvis. Jag har tränat också  och cyklade ganska hyfsat. Jag kände mig superpigg speciellt sista 20 km och El Grande gick både lätt och fort (återstår att kolla Strava för att se om det stämmer).

Imorgon ska jag skriva längre rapport om hur det kom sig att jag ledde hela loppet i ca 150 meter där vid 7 km någonstans. Men det får bli imorgon då jag kanske OCKSÅ bjuder på en bild av en Kokkolabo! Det blir alltså värt besväret att kolla in bloggen imorgon!

Jag avslutar med en bild av dagens strumpval:

Redo för Tahko?

På lördag är det återigen dags för Finlands största terrängcykellopp. Jag pratar givetvis om Tahko MTB. Tidigare år har detta lopp varit stora målet men i år har jag inte planerat in något huvudmål utan tar loppen som de kommer. Jag hoppas givetvis få ett bra lopp med en bra kropp utan några större problem. Tids- och placeringsmål sätter jag alltså inte. Men jag kan väl inte påstå att jag vore nöjd med en sämre prestation än 2011 och 2012. Men som jag märkte ifjol är det små marginaler (för den som följt min blogg så vet ni att jag kom några meter in i loppet före det var över). Vad gäller kroppens skick så kan jag väl säga att det är sådär. Det är absolut inte jättebra ställt men inte heller bedrövligt. Min favoritnaprapat Hult tog hand om min rygg/höft idag så förhoppningsvis fungerar allt som det ska på lördag. Jag har nämligen till och från problem med något som kallas för piriformis vilket gör höften snedroterad (eller vad som är höna och ägg är svårt att veta) och dessutom hamnar ischias i kläm vilket ibland leder till att jag dels blir lite kraftlösare i vänster ben och dels blir lite sjuk i ryggslutet/höften vilket givetvis inte är praktiskt. Men jag har börjat hitta sätt att stretcha och rehabba det så jag lever på hoppet. Men det ordnar sig säkert på sikt. Vad gäller Tahko hoppas jag på bra huvud, fina ben, samarbetande rygg och en cykel som fungerar. Det är en lång önskelista men kanske tomten kommer tidigt i år?

Kort rapport (i väntan på nytt bloggverktyg)

I lördags: 3 h sologrusväg.
I söndags: 3,5 h skogsdistans.
Idag: 1 h/36 km landsväg.
Imorgon: 2 h landsväg.

Senare i veckan: fler bilder tack vare nytt bloggningsverktyg (en Nokia 3510 har sina tekniska begränsningar).

En midsommardagsgrusdistans

Ovanstående rubrik är en något mer okänd pjäs av allas vår William. Vad pjäsen handlar om är jag ska tukta en argbigga köra grusvägsdistans. Målet var tre timmar i ett lågt grundtempo. Det är inte lätt den här årstiden att glida omkring utan att ta i, men idag gick det bra. Det var kallt så jag frös förstås nästan hela tiden, trots långärmad och långbent klädsel. Men jag fick nästan ihop till de tre planerade tre timmarna även om jag tänkte dö av tristess eftersom jag är i ett läge mellan två telefoner. Min gamla Nokia 3510 har egentligen ingenting att erbjuda för att få tiden att gå på distanspass. Imorgon blir det också distans, på måndag är det oklart och på tisdag är det återigen distans. Onsdag är det naprapatbesök för att få rak höft och två fungerande ben till Tahko. Som ni märker: mer fokus på lågpulsig distans nu några dagar eftersom jag kört hårt några dagar och tagit i lite mera än normalt.