Månadsarkiv: december 2013

Vinterälskare, skärp er!

Dagena runda i slasksorbet var inte åreta finaste. Växlarna fungerade inte (förutom 38-30 vilket motsvarar ca 90 watt vid cykelvägscykling) och det var inte kallt men istället rått och fuktigt. Märgen dallrade. När jag stod i duschen efteråt och filade fötterna (glamouren i denna mening alltså!) kom dottern in i badrummet för att hämta en kam.

-Det är tråkigt när du filar fötterna, pappa!
-Jo, men…
-Jag har bara roliga saker i mitt rum. Det är tråkigt med tråkiga saker!

Visst hade hon rätt i att det är tråkigt att fila fötterna. Men frågan är om inte det just idag slog senaste träningspasset med marginal.

Annonser

2013

Eftersom det tycks råda en hets på alla bloggar att man ska sammanfatta året så kan jag inte vara sämre. Eller visst kan jag vara sämre, men inte den här gången. Det får bli en hafsig krönika i listform.

Årets cykelköp: en alumiunium-Canyon som blev en kolfiber-Canyon som blev tusen andra saker som blev en Giant Propel Advanced som blev en Giant Propel Advanced SL. Jag hade lovat mig själv att köpa något simpelt, göra det enkelt, köpa något från hyllan, bara fixa ett träningsredskap. Men kan jag det? Nä, för min hjärna är för snabb!

Årets fiasko: Tahko Mtb där jag bara hann 25 meter före en typ körde in i min sko och förstörde både min sko och min dag.

Årets revansch: Joupiska xcm där jag blev tolva i herrklassen. Det var förstås ett urvattnat startfält, men visst var det ändå lite roligt med en så bra placering. När jag sen berättar om saken till mina barnbarn kommer jag att ljuga stort om hur många som deltog i tävlingen.

Årets däck: Continental. Race King och X King i skogen och GP 4000 S på landsvägen. Det kommer jag alltid att svara om någon frågar. Oberoende av vad som frågas.

Årets trippel: jag är den enda cyklist i hela världen som har tagit tre raka segrar på Sju sjuöars mtb.

Årets träningsinsikt: kan jag ju inte berätta här på bloggen!

Årets hatkärlek: Strava.

Årets Losing my religion: hur kan man som djupt Campagnolo-religiös gå över till Shimano? Svaret är att man blivit praktiskt lagd cyklism-ateist.

Årets favoritband: är The National sista favoritbandet jag kommer att ha före jag blir för gammal för att ha favoritband? Mycket möjligt.

Årets Indiana Jones: landsvägscykel på hårdpackade grusvägar är fortfarande en favorit.

Årets cykeltextil: Assos benvärmare är så sanslöst bra.

Årets bästa runda: vilken som helst som man får göra med andra. Som exilcyklist i trainerförrådet är varje runda med andra guld värd. Tack till alla torgbesökare!

Årets tack: stort tack till alla som besöker bloggen! Trots att jag har tvivlat både på cykelbloggar, bloggar och min blogg har jag trots allt fortsatt att skriva och antalet sidvisningar blev ungefär som ifjol. Jag är inte inne i någon nyförälskad fas längre och känner så småningom att jag vill hitta lite nya grepp för det här skrivandet för att fortsätta inspireras till att skriva ner något nästan dagligen. Men det ordnar sig!

Level 3

Likt ett dataspel har jag flyttat upp till högsta nivån i Tommy D:s coreskola. Andra nivån blev mest rutin (utan att vara lätt i och för sig) så det var kanske dags för nya utmaningar för att hålla upp motivationen. Till min stora förskräckelse är det milsvid skillnad mellan de två nivåerna. Fler set, fler repetitioner och svårare övningar samtidigt som också balansen prövas på ett helt annat sätt. Före nivåflytten blev det en timme stavgång medan dottern var på ergoterapi. Stavgång är väl lika roligt som att torka cement med en hårfön, men det gick an idag. Stela cyklistaxlarna mår kanon av det i alla fall.

20131230-155926.jpg

Längst bak i bild ser ni boken jag läser för tillfället. Kristian Gidlunds I kroppen min. Sorglig läsning på alla sätt men verkligt välskrivet. En smått fantastisk bok måste jag säga.

Dubbdäcksdistans

image

Det var kanske inte så genomtänkt att dyka upp på torget med dubbdäck imorse. En extrarunda på cirka timmen hade gett ledtrådar om hur tungt det skulle bli. Men värsta misären uteblev och jag orkade genom fyra timmar distans trots att tempot var piggt. Jag måste säga att jag orkade förvånansvärt bra med tanke på att just den där fjärde timmen sällan brukar komma speciellt lätt för mig. Men jag vilade helt igår pga rea och kaffedrickande med släkt och vänner x 2 vilket tydligen hade gett mig lite extra fettdepåer att smaska av på dagens runda. Idag hamnade fyra timmar i boken så lätt att det nog aldrig gått så lätt i december på ett distanspass. Men så har jag i höst varit extra noga med att få in minst ett pass på minst tre timmar per vecka. Detta kan vara en förklaring. Tugga distans har sällan varit min favorit men om man gör det med viss målmedvetenhet blir det kanske lättare.

Vintern tycks dröja här i trakten vilket får mig att bli lite fundersam på hur jag ska fortsätta närmaste tiden. Visst kunde man jubla över cykelföret men det är först om ett halvt år som jag vill vara som bäst. Rinkbandy, core och kanske också gym får vara kvar på listan och ta utrymmet det behöver. Men för att inte bli för trött på cyklingen tror jag att jag ska plocka fram vandringsstavarna och lägga in lite lufsande/vandrande i träningsschemat om det inte blir skidföre snart.

Mark Cavendish – At speed

image

Denna bok läste jag jättesnabbt men den var inte så bra.

Annandagsvindbyar och värmebölja

Till mor och far på jullunch, fordonet som valdes var förstås cykeln. Fint var det men fysiskt tungt med massa dubb, hård vind och sega grusvägar. Men gott att andas frisk luft! Dagens pass slog gårdagens fyror på fingrarna med bred marginal.

NU är det dags för alla cyklister att skriva ett ”h” framför jul!

Men det gör inte jag, ty detta är ingen humorblogg.

Snart är julen över

Idag har jag julfixat, julcorat och vädrat barnen en stund så de inte ska gå oss och varandra på nerverna hela tiden. Resultatet ser ni nedan:


Vad gäller uthållighetssportande är dagens program ännu öppet. Trainern lockar före det är dags för julbastu. Men jag får se om det blir av. Tid har jag förvisso och julstress har jag inte så kanske det blir ett varv fyror om jag orkar. Annars får det bli något lättare. Eller så satsar jag 100 % på godis idag.

Mål 2014 (inget konkret och det konkreta handlar mest om strumpor)

Flera av mina klubbkamrater håller på att lägga upp inlägg med mål för nästa år. Frågan är om det är värt besväret att ha direkta målbilder och drömmar när man som jag är glad/sur motionär. Någon skulle kanske hävda motsatsen: att det inte går att ha utveckling utan mål. Men inte ens det är jag säker på (en separat diskussion är förstås nödvändigheten av utveckling).

Målet brukar ofta vara ett resultat eller en fysiologisk framgång t.ex. i form av ett förhöjt ftp eller vo2max. Testvärden är jag inte intresserad av och direkta tävlingsresultat ser jag inte som ett mål utan snarare ett resultat av att man dels har lite tur och dels lyckats hyfsat med träningen och valt mål på en lämplig nivå. Visst kunde jag säga att jag vill förbättra mina resultat i vissa tävlingar men det kan ju ändå inte vara det som är det viktiga. Det viktiga är ju självfallet vägen man färdas för att nå någonstans. För mig är alltså målet för nästa år att lära känna mig själv och min kropp genom de träningspass som jag utför. Ja, eller ordet träningspass är jag inte så förtjust i. Träningspass är fult ord som används för att beskriva rolig aktivitet som görs för stunden och i stunden. Därmed kan ett resultat av detta bli att jag förbättrar mina tävlingsresultat, men det kan lika gärna leda till att jag inte lyckas pga faktorer som jag inte kan påverka. Men oberoende så kommer jag att nå mina mål om jag tränar och lyckas njuta av det och känner mig glad av det på kort eller lång sikt. Om allt går bra och detta resulterar i något som i form av resultat blir något som jag känner mig stolt över är jag förstås extra nöjd. Även om detta inte är målet i sig.

Strumpor är dock ett separat mål med tydlig beskrivning. Under 2014 vill jag gärna utveckla min användning av strumpor. Mer färg och flera färger är målet.

20131222-190221.jpg