Månadsarkiv: juni 2015

Hur kunde jag glömma pulskurvan?

image

image

Ni får höjd och hastighet som bonus. Den lägre pulsen på andra halvan beror delvis på fysisk trötthet, men också påde långa stigpartierna där det pga leran var svårt att hålla upp pulsen/farten/intensiteten.

I dag fanns det för första gången någonsin möjligheten att se FM i linjelopp för herrar via en livestream på Youtube. Det var i ärlighetens namn en lite förvirrad tillställning där mycket gick en förbi. Lite intressantare blev i alla fall det av att se lite lokala cyklister vara med i hetluften. Stämningen var hur som helst på topp kring målområdet.

image

Men fint att se att det går framåt lite även om själva folkfesten inte direkt gick genom rutan.

Tahko 2015 RR – uppdateras med bilder under dagen

Det blir ingen knyppling ännu på ett tag.

Tahko 2015 visade sig bli en rekordlerig historia. Det var i alla fall uppehåll och torrt i början och i slutet men sen där i mitten…ja, där var det löjligt lerigt.

I starten stod jag i andra led och fick en halvdan start. Tempot var högt direkt från start och jag fick ta i ganska hårt för att kunna avancera lite. Men halvvägs in till Nilsiä satt jag ungefär där jag ville och in mot Kinahmi hade jag plockat någon placering till och satt med Tikkala (som senare blev fyra på 120 km), Sini och Maku (som blev nionde på 120 km) och några till vilket jag tyckte var en bra grupp. Ner från Kinahmi började lerfesten…initialt körde jag ok, men sen fick jag stora skälvan och hoppade av i ett nerförsparti och blev omkörde av tusen cyklister (nåja, kanske sju). Nu visade det sig att det inte var någon katastrof för ner mot Eskola vid 23 km hade jag gruppen inom synhåll. Tyvärr ledde detta till att jag fick jaga hela långa grusvägen vid Eskola och det i kombination med starttempot och ett par andra jakter ledde småningom till undergången.

Idén vid cykeltävling är ju att man ska i sakta mak bränna sina tändstickor. Om man vill ha en lätt runda kring Tahkobanan ska man vara fräsch och ”obränd”vid  35 km. Tyvärr hade jag i det skedet spillt tändvätska på min tändsticksask och tänt på den med eldkastare… Resten av rundan blev lite som att köra med choken på.

Nerfrån Kinahmi 2 var det halt och jag vill inte skylla på utrustningen när det egentligen är jag som är kass men Snakeskin-däcken var ju som studsbollar på stigarna trots 1.3/1.4 bar. Efter tre, i och för sig långsamma och odramatiska, vurpor nerför Kinahmi 2 stannade jag och tappade ut lite luft ur däcken och sen blev cykeluslingen i alla fall hanterbar. Jag hade tappat både själ och självförtroende i samband med mina vurpor men vid 42 km kom jag ikapp Maku och en liten grupp. I det skedet kände jag mig lite piggare och när jag dessutom fick stänga av hjärnan och köra i Makus spår blev det lättare att hålla upp farten och humöret. 

I El Grande försökte jag lite öka farten men det började bli ett segt huvud i en seg kropp för jag fick inte många sekunder på Maku & Co. Den differens jag fått åta snabbt upp när jag sen var inne i banmarkeringsplasten på sista nerförsbacken (slalombacken). I det skedet körde 3-4 cyklister om mig, men alla utom en skulle köra 120 km så jag brydde mig inte nämnvärt för jag ville bara i mål och slippa eländet.

Till min förvåning blev jag 33:e vilket är nytt rekord för mig. Jag har närt någon slags dröm om att komma topp 30 i Tahko, men jag haf aldrig trott att jag ens skulle komma nära (senaste åren har jag varit 52, 44, 44 eller något liknande). Steget ÄR ganska stort för det är ju inte så att man får placeringar gratis bara för att man säger åt sina medtävlare att man har en blogg och att man tränat lite på trainern på vintern för det för alla andra också (tränar, alltså). OM jag hade kört bättre nerfrån Kinahmi 1 och 2 hade en placering dit mot 25 varit fullt möjlig, men det är lite onödigt att spekulera så för min teknik räckte inte längre än så här. Fysiskt kände jag mig inte begränsad men har man teknik nerför mera i stil med Wiggins än Danny Hart så blir det som det blir.

Jag är hur som helst nöjd. Jag har jobbat för att förbättra mig som cyklist och jag lyckades förbättra mig. När jag hörde att speakern sa min placering kändes det bra helt enkelt. Men vad händer nu? 

I dag känner jag mig väldigt Tahkomätt. Jag är lite småkritisk till stigarnas skick och om jag var tvungen att bestämma mig i dag skulld jag välja att stå över nästa år. Men så är det det där med 120 km… Men jag får se vad det blir. Eventuellt så tävlar jag inte alls nästa år utan väljer att bara träna för att det är roligt och bänkpressar lite sommartid också. 

Men om jag för en stund hoppar över mitt inre själsliv och fokuserar på omgivningen kan jag konstatera att Tahko är ett fint evenemang. Händelsetorget är stort och intressant att besöka med utställlare från Rosem Pivotm Trek, Canyon m fl mm etc. Sen att stå och se folk komma i mål totalt utmattade på 5 h på 60 km och gråta av lycka för att de klarade av loppet är ju nästan lika häftigt som att själv cykla igenom loppet. 

Till sist: hatten av för alla lokala cyklister som cyklade 120 km. Det skulle jag aldrig ha klarat av i går. Sen har vi ju Maku som varvade med mig när jag gick i mål och sen körde ett varv till och blev nia på 120 km. Chapeau!

Sista smörjelsen och kort däcktest

image

Jag körde två halvhårda femmor för att väcka kroppen lite. Tillika blev det ett test av de nya däcken med Snakeskin-sidor. De kändes robusta och lär kräva ett lågt tryck för att fungera som bäst. De var absolut mycket stötigare än Liteskin-varianterna vid samma tryck. Dessutom kunde jag konstatera att Racing Ralph som bakdäck funkar hyfsat men Rocket Ron har avsevärt aggressivare känsla och helt enkelt bättre grepp.

Hur kändes det då? Ganska kasst, men tiden var ju hyfsad sett till intensitet och terrängens fuktighet.

Inför Tahko MTB 2015

Nu när jag har en cykel som fungerar borde jag vara taggad som aldrig förr inför Tahko MTB. Men det är jag då inte. Jag har inte ägnat själva loppet många tankar den här veckan. Frun har jobbat i stort sett dygnet runt så senaste veckan har jag mest försökt få barnen att sova, äta och stå ut med varandra.

Men så mycket har jag hunnit ta reda på att jag vet att det kommer att bli en hal lerfest utan dess like. 2012 var det senast riktigt lerigt och då gick loppet ganska bra för min del men det lär vara värre än så. Lera i sig är inget problem utan problemet är de hala nerförsbackarna som kan ställa till det en hel del. Jag hoppas i alla fall på uppehåll på lördagen för om det är lera nerifrån och regn uppifrån så lär jag inte se något genom mina glasögon (med styrka) och då lär det inte bli något märkvärdigt med själva prestationen.

Tidigare år har Tahko varit enda loppet eller i alla fall huvudmålet. Men nu ser jag det som en tävling i mängden. Om jag får till ett bra lopp så borde jag vara där på liknande placeringar som tidigare år. Men med tanke på de svåra förhållandena är det onödigt att sitta här och drömma om guld och gröna skogar. Först cykla och sen utvärdera. (Men har jag ett incidentfritt lopp och ändå blir bara typ 87:e så säljer jag alla cyklar och börjar med knyppling).

Till sist en video från en backe som kan bli mysig i regn:

Räddad av geniet

image

Jag är INTE imponerad av Funworks nav, MEN jag är evigt tacksam för att Danke tog sig tid och envist lyckades lösa problemet. Dessutom stort tack till Joni på VM-Sport som ringde SRAM Finland och fixade fram ett hjul i sista stund (ett hjul som jag inte behöver men i alla fall).

Jag ska inte tråka ut er med vad som var fel, men lösningen var som alltid väldigt enkel. Det tog ju bara typ tre timmar att komma på vad som var fel (axeln för kort, ”pluppen” klämde för hårt, en bricka fixade).

Nu blir det lerbad i Tahko i alla fall!

Tahko?

Jag har tydligen världshistoriena sämsta flyt just nu. Nästan.

Igår körde jag en grusvägsrunda som kändes bra men när jag tvättade cykeln efteråt var det något som var skumt. Bakhjulet snurrade knappt och bromsen gick nästan i botten. Idag har jag försökt åtgärda det hela med proffshjälp från Danke och vi har haft isär bakhjulet i molekyler och slutsatsen är väl att något är fel helt enkelt. Hjulet rullar trögt när det är på cykeln men rullar ok när man har det i handen. Samma sak med bakbromsen…bromsen tar som den ska när man bromsar med en skiva mellan beläggen men med bakhjulet på plats slår bakbromsen i botten. Frustrerande!

Ett bakhjul kunde köpas från SRAM-tältet på fredagkväll men det är väl måttligt mysigt att börja meka cykel kvällen före start. Om jag inte vet att jag med 100 procent säkerhet har en hel cykel när jag beger mig till Tahko så får det vara. Som det känns nu så skiter jag i den förbannade tävlingen och lägger ner allt.

VIKTCHOCK!

I dag kom mina efterlängtade Schwalbedäck i varianten Snake Skin. Rocket Ron 2.25 och Racing Ralph 2.25.

Tyvärr satte jag morgonkaffet i halsen när jag vägde dem… säkerhet och minskad punkteringsrisk kostar. Dessa vikter kan jämföras med Rocket Ron 2.25 Lite Skin som vägde 550 gram styck.

Detta gör ju att jag inte kommer att vinna Tahko MTB 2015.

image

image

Absurda mängder fukt

image

En runda på knappa tre timmar läggs till boken. Halt var det och fukt fanns det gott om. Men trevligt folk på rundan kompenserade för usligheten och till sist ett PROFFSTIPS från coach Vagcyklist:

Tvättmaskinen tycker inte om leriga benvärmare OCH musklerna återhämtar sig supersnabbt av lite trädgårdsslangsvatten. Varsågoda.

image

Vått, halt etc

image

Trots för lite sömn valde jag att trotsa vädret och yra runt drygt tre timmar i regn, lera, hala förhållanden och till sist varmt och vackert. Det var kanske inte så mycket pangpang i benen men jag körde trots allt tre timmar solo i skogen och drack 5 dl dryck och blev väl ganska krispig till sist.

Det som var mindre kul var kvisten som nästan punkterade mina enorma biceps och förstörde min regnjacka. Regnjackssponsor sökes, maila vagcyklist@gmail.com.

image