Månadsarkiv: november 2015

Helgen v 48

image

Lördagens regndistans ledde till en punktering efter 7 km. Ingen insexnyckel hade jag tyvärr så hjulet satt kvar och turen tog slut där. Jag gav upp, fick skjuts hem av fru och barn och sen straffade jag mig med ett trainerpass i stället. Så här fin var jag då:

image

Frun min påpekade att vinkeln är superkonstig för hon påstår att min näsa inte är så där stor. Men hur som helst fegade jag lite på passet och då gick det helt ok. Fuskpass och failpass är midvinterns melodi. Men svetten rann och svett är ju fettness leaving the body.

I dag blev det distans och denna gång punkterade jag inte. Jag var osnabb första timmen men sen kändes det lite bättre. Fint det i alla fall. Jag orkade inte fotografera utan stjäl en bild från Piias instagramkonto.

Tröskelpass i 90 minuter

image

I dag har jag avverkat en intervall. 1×90 min barnkalas. Detta ska inte förväxlas med den typ av pass som rikssvenskarna kallar för saftkalas utan detta var på riktigt tungt. Därför har det tränats knapert i dag. 15 minuter core i morse räknas knappt som godkänt för dagen.

I helgen ska jag cykla. Så tänker jag och så talade Zarathustra. Jag har fortfarande inte dubbdäck på cykeln men jag tror att det går att undvika is om man beger sig ut på rätt vägar. Våren är ju här och förra helgens snökaos (25 cm på en  natt) har bytts ut till vårvärme och klott. Skönt att slippa stressen med skidspår i alla fall. Lite distans, kvantitet, låg puls etc är sånt jag siktar på.

Formen?

image

Tja…på dagens 3×10 på cirka 110% av mitt FTP från april blev det två pauser på första, tre på andra och tredje avbröt jag efter fyra minuter.

Är detta bra? Inte jättebra, nej, men som sagt: det handlar om FTP från april och den formen har jag helt enkelt inte nu. Det är inte direkt hela världen och att failintervaller händer ganska ofta i min värld. Nästa gång går det kanske vägen. Eller så sänker jag ftp. Eller så måste jag göra ett nytt ftp-test (vilket är det värsta jag vet).

Hjul med mera

Min ”tävlingsmtb” (det är nog bara en vanlig mtb men det låter så coolt att lägga ”tävlings-” före allt) saknar hjul. Därför måste jag ha nya före våren är här. Ingen stress med andra ord men jakten pågår ändå.

Vad vill jag ha då?

29er-hjul som är hyfsat lätta med bra nav, xd body, 15 mm fram, QR bak. Minst 20 mm innermått på fälgen ska det förstås vara. Maxpris cirka 500 har jag tänkt mig.

Var har jag hamnat? Tja…vad gäller nav velar jag lite mellan DT240 och Hope Pro 2 Evo. De förstnämnda är lite lättare men kvaliteten är väl den samma ungefär. Vad gäller fälgarna har jag tittat främst på Ryde Trace XC som är en lätt rackare…kanske för lätt för tjocka motionärer? Men en annan intressant fälg som jag ramlade över var BOR XMD 333 Wide+ (namnet riktigt rinner ur munnen).

image

375 gram, 28 mm ytter/23 mm inner är ganska intressanta specs…även om skillnaden jämfört med Ryde, Crest osv är relativt liten.

Alternativen är således:

1. Hope/333 Wide/D-light 1560 gram 499 euro
2. Dt 240/Ryde Trace/D-light 1443 gram 509 euro
3. Novatec/Farsports kinafälg hookless 27 mm/Sapim Race 1530 g ca 510 euro plus eventuell tull.

Det troliga scenariot? Jag kommer att besluta mig för alternativ 1 nu, men sen drar jag ut på beslutet och beställer något helt annat.

Mest logiskt vore ju att beställa det lättaste man kan få för sina pengar men trots min milda fascination för lätta saker vill jag inte offra åkegenskaper på vågens altare. Men…vad skulle ni välja? Har ni kanske något ännu bättre tips? Skriv en kommentar, vet ja!

Sluta idolisera lidandet, Rapha!

image

Äntligen kom jag igenom ett tre timmars distanspass utan att bonka mig halvvägs till medvetslöshet. Det är ett resultat av tidigare motgångar som jag kanske övervunnit nu, men kanske också ett resultat av disciplinerad farthållning (läs: det gick sakta).

Eftersom jag fått telefonsamtal, sms och e-post kring detta måste jag besvara det här:

Nej, jag vann inte på Bloggalan 2015. Nej, jag var inte nominerad, inbjuden eller ens påtänkt. Detta gör mig givetvis bedrövad.

Sen angående rubriken:

Snälla Rapha, ni tycks glorifiera lidandet med cykling (när era episka ”vinterbilder” ser ut som en genomsnittlig midsommarrunda på våra breddgrader) men jag vill bara säga att vi kan det där nu. Vi vet att det inte är roligt att cykla i Raphavärlden och att man ska vara episkt lidande när man cykla i den. Men kanske, kanske cykelvärlden är redo för ett nytt bildspråk?

Det var allt. Ha det gott!

Vad gör vi fel i dag?

I bland när jag känner mig uttråkad (och kanske lite nostalgisk) brukar jag kolla på världscuptävlingar från det glada 90-talet. Till exempel denna:

Förutom att det är nostalgiskt och roligt att konstatera att man känner igen så gott som alla cyklister funderar man ju på vad man ser. Banorna är ju ett helt eget kapitel (relativt enkla är väl en spontan reaktion) men fokuset ligger här på cyklarna.

Smala styren, enorma barends, smala och hårdpumpade däck, lite fjädringsväg på gafflarna, brant geometri, smala fälgar, långa styrstammar…ja, listan kan göras lång på saker som var sisådär förr och som man sällan ser nu för tiden. Tydligen funkade cyklarna som sådana också, men det är väl ingen tvekan att förändringarna i ovanstående punkter lett till säkrare/snabbare/bekvämare/roligare cyklar.

Men det är lätt att peka finger och skratta åt saker som befunnit sig på ett tidigare steg i utvecklingstrappan. Men vad man kan göra när man upptäcker att det var sämre förr är att fundera på vad som borde förbättras nu. Vad i dagens xc-cyklar kommer man att skaka på huvudet åt om t.ex. 15 år?

Min gissning angående framtiden:

-bredare fälgar
-kortare vevar generellt
-brantare sadelrörsvinkel
-slackare styrvinkel
-ännu kortare styrstammar
-längre reach

Nu vet jag förstås inget egentligen så vad tror ni? Vilken riktning tar xc-cyklarna?

Mörkret

Jag hade en fin kväll.

Jag cyklade till jobbet i dag vilket händer alltför sällan nuförtiden. På hemvägen körde jag knappt två timmar med tanken att ha det mysigt. Jag lyssnade på lite musik och hade det, som planerat, mysigt. Bland annat den här lyssnade jag på (ha tålamod och hör på den med högt ljud och vänta minst 3.30 min före ni dömer ut den).

Den tyckte jag om.

Sen shufflade Spotify fram den här dängan:

Sen blev jag hungrig. Och lite kall. Jag hade nog valt fel hanskar i dag. Sen blev jag hungrig, trött och riktigt kall. Att byta låt på Spotify började kräva enorma insatser från stelfrusna fingrar.

Men jag tröstade mig mig själv med att jag skulle vara hemma om knappt 40 minuter.

Då slocknade lampfan.

Mitt ute på en åker mitt i världsintet.

Kort sammanfattning av vad som hände sen: det var mörkt, jag hittade hem men det tog länge.

En del av mig funderar om detta är värt besväret. En annan del av mig är bara på jakt efter en förklaring på varför jag bonkar på två-tre timmar. Men den smarta delen av mig har tålamod. Och maler på. Och hoppas. Och foamrollar. Och gör slitjobbet. Och hoppas. Och tror.

Kränkt, sänkt och väggad

image

Jag vet inte om det är formen som är rundare än bra eller om det är så att grusvägarna var extremt tröga men dagens runda var sedelärande. Distansformen är, tydligen, novemberkass och när jag började få första hungerkänslorna redan efter 1.45 h visste jag att tårarna kan varan nära. En timme senare var jag hemma men då var jag så däckad att jag redan hunnit planera att äta följande i kväll:

-stor jordgubbsmilkshake vari jag dippar franskisar
-en burk glass från Ben and Jerry’s
-grillchips 300 g

Det är givetvis inte imponerande att nästan vägga före man ens har tre timmar på mätaren men till mitt försvar var det fruktansvärt trögt före att jag trots försök att köra sakta var tvungen att ha hyfsat tryck i pedalerna för att ens ta mig framåt. Jag fick väl ett snitt på 22 km/h enligt Strava. Som jämförelse snittar jag med lätthet 27-28 km/h på samma runda sommartid.

Men. Dessa rundor är guld värda. Förutom att man börjar hallucinera om mat så brukar jag inbilla att det har sina poänger för träningen.