Månadsarkiv: juni 2013

Samlade bilder och kort runda

image

Vinnaren Henri Ojala. Som jag sa.

image

Fina cyklar. Specilazied.

image

Avslutningsbacken...

Tydligen var jag full av kolhydrater idag. Kolhydraterna som jag hade laddat inför gårdagens lopp satt där på en liten hylla och väntade på förbränning. Nådjärvrundan gick fort trots att jag höll mig under diverse trösklar. När jag mötte Danke med drygt tio km kvar hade jag ett medel på strax över 34,5 och det hade väl landat över 35 om jag hade fortsatt i samma takt hela vägen hem. Givetvis körde jag i lilla klingan som man bör göra om man vill undvika mjölksyra. Jag vet att 35 är högst mediokert men jag tyckte det var förvånande med tanke på att jag är en småfet gubbe i medelåldern som inte var på rekordjakt.

Vade hände igår (och eftertänksamhetens kranka blekhet)?

Jag insåg när jag läste gårdagens inlägg att det inte är lätt att dels fatta vad som hände och dels förstå mitt beslut att avbryta. Jag vet inte om det är så intressant heller men för ordflödets skull kan jag väl skriva mer.

Dagen började bra och jag hade en sällsynt fin startposition i andra startled. Tidigare år har jag startat långt ner och därmed fått jobba hårt för positioner första 10 km. När starten gick kom jag iväg bra men efter några meter (de berömda 25 metrarna) stötte en kille snett bakom mig till mig och jag kände att hans pedal träffade min vänstra sko. När jag tryckte på för att få upp farten in i startbacken kände jag att skon satt löst och jag drog nästan foten ur skon. Uppe på asfaltpartiet hade jag tappat många positioner och det blev flera positionsförluster när jag försökte spänna skon och insåg att spännet var helt sönder. För den som inte vet något om cykelskor funkar de som så att man oftast har tre remmar och om den översta, som oftast är försedd med ett spänne, inte är spänd hålls inte foten på plats alls.

Hur som helst.

Jag började fundera på olika lösningar men satt med i tätgruppen ett tag in på grusvägen. Men när det kom små backar märkte jag att det var smått ohållbart att fortsätta. Jag svängde till sidan av skogsvägen och försökte fixa skon, vilket givetvis var lönlöst. I det här skedet var jag tre km in i loppet och var tvungen att ta mig ut till landsvägen för att ta mig tillbaka till startplatsen. Som bekant tog det ungefär en halv timme före jag hade lyckats tejpa skon.

Med facit i hand (men det är svårt att ta sig en titt i facit när man är full av adrenalin) borde jag ha försökt hållas med i täten in till Nilsiä och där försökt få tag i en rulle silvertejp. Men det är väl tveksamt om det hade varit mera effektivt eller lyckosamt i slutändan.

Det är väl som det är med den här saken. Jag var inte enda som fick avbryta igår och man får väl acceptera att det är lite motgångar ibland.

Igår skrev jag stort och brett om intervaller hit och dit men regnet öser ner så jag siktar in mig på en landsvägsrunda på ett par timmar istället.

Hemma

Jag är nyligen hemkommen efter århundradets fiaskotävling. Jag har väl smält det mesta av besvikelsen även om det är surt när jag nog troligen satt med de lättaste och finaste klätterbenen jag någonsin haft. Det känns som om jag knappt behövt öppna munnen de senaste två veckorna på träning. Men sådant som fin form betyder ju inget när man har otur.

Dessutom gillar jag rekord och mitt Tahko var nog den kortaste insats som någon har presterat på den tävlingen. Ok, jag satt med i huvudklungan ännu kanske tre km före jag fattat att det inte går att trampa sig runt banan med en sko/ett ben, men själva tävlingen tog slut för min del där vid meter 25 även om det tog ett tag för mig att fatta det. Besvikelsen var givetvis enorm, men efter ett par timmar fyllda av mörka tankar kändes det småningom lite bättre. Jag hade vissa förväntningar på loppet och när man faller platt kan det vara svårt att acceptera.

Men livet går vidare. Imorgon ska jag beställa reservdelar till skorna eller kanske nya skor. Sen mot kvällen blir det antingen skogstior, backintervaller eller teknikintervaller. Jag har ju fulla glykogenförråd som borde tömmas lite så jag inte blir till en tunna.

Ett fiasko-Tahko ställer små utmaningar på träningen för vill jag bli bättre behöver jag episkt lidande som tävlingar ger. Men det hela svänger lite på fokuspendeln.

Tahko 2013

Langar flaskor…

image

Eftersom detta gick sönder efter 25 m. En kille cyklade rakt in i min sko.

image

Jag pratade lite piratsprål och grät lite (insåg ju att mitt Tahko tagit slut efter 25 meters cyklande) och tog mig tillbaka till starten och fick tejp av mr Rose, dvs Ribacka. Men motivationen att fara iväg 35 min efter min grupp var synnerligen liten. Och skon hölls inte på plats med tejp heller.

Jag kan nog inte riktigt beskriva min besvikelse just nu så det får räcka så här.

Kväll i Tahko

Det ser ut att bli varmt imorgon, närmare 28 grader om prognosen stämmer. Inte mitt favoritväder men förhoppningsvis är man i mål före man brinner upp.

image

image

image

image

På väg

image

144 km till Tahko.

Förberedelser

image

Cykeln är tvättad och de flesta förnödenheterna packade eller framplockade. Som vanligt har jag packat ner för mycket.

Gårdagen gick i totalvilans tecken medan kvällen har jag tänkt tillbringa i sadeln en stund. Men åskskurarna avlöser varandra vilket betyder att jag kanske borde sitta på trainern. Inte så inspirerande men jag vill inte börja tvätta mtbn ett varv till.

Om man kan lita på meteorologerna regnar det också i Tahko idag och imorgon. Däcksvalet – som jag hade ångest med ifjol – är redan gjort. Jag kör med Race King / X King. Alternativet hade varit Rocket Ron / Racing Ralph men jag är tveksam om den kombon är så mycket bättre i verkligt lerföre. Ifjol klarade jag mig fint med Race King och – ta i trä – det kan inte bli våtare än ifjol.

Landsvägsrull med landsvägsfolket

Superfint väder gav eftersträvansvärd inramning på kvällens runda. Mina medcyklister körde tabator och en treminutare men jag rullade på bakom dem och tittade på omgivningarna. Även om jag gick med på treminutaren nästan helt. Kennet och Petter slipade formen inför FM vilket var främsta orsaken till intervallandet. Själv satsade jag ikväll på fotokonsten.

image

Alla med på bild.

image

image

42

image

image

…och så vidare.

Maku berättade på söndagens länk att han kört 30 backintervaller för någon dag sedan. Det gjorde jag också ifjol, men jag ville göra många en gång i år också.

Därför gjorde jag 42.

De utfördes sakta och långsamt, men det blev nog ändå lite mört i benmuskulaturen. Utförandet? Lilla klingan, 22 till vänster om vägen, 10 bakom, 10 på vägen, ingen egentlig vila mellan seten, alla sittande. Jag körde som sagt sakta, men jag mätte för skojs skull tiden på de tre sista och de gick alla under minuten (sista 55 sekunder sittande utan att flåsandas). Det ser jag som helt ok för att vara intervall 40-42.

Det var inte en överdrivet inspirerande verksamhet men det gav tid att lyssna på ett helt podcastavsnitt. Dessutom var vädret väldigt fint (även om det inte framgår på biöd)

Tahko MTB – vad är det?

Som jag tidigare nämnde är ju Tahko ett bekant fenomen för mig och för de flesta som läser den här bloggen, men för alla läsare från Sverige och andra exotiska platser är det kanske ett obekant fenomen.

Enkelt sagt är Tahko MTB samma sak som Cykelvasan i Sverige – med några avsevärda skillnader. Tahko är likt Cykelvasan en populär tillställning. Närmare 2000 cyklister brukar delta i Tahko MTB. Varvet är 60 km och i den huvudsakliga tävlingsklassen kör man 60 km, men kungssträckan är väl 120 km, dvs två varv (även om själva tävlingsfältet är tunnare där). Några tokar kör tre varv eller fyra varv (vartannat år 180/240…ja, ni fattar). Men Cykelvasan är ett grusvägsrally med få utmaningar medan Tahko innehåller det mesta som man måste behärska för att vara en komplett terrängcyklist. I korta drag kan man väl dela in loppet så här:

1. Lätt och snabbt parti på nästan 20 km.
2. Kinahmi 1 som är en hyfsat brutal stigning där de allra flesta måste gå/springa (om inte annat pga folkmängden).
3. Ett snabbt grusvägsparti följt av stigar.
4. Kinahmi 2 som är en brutal stigning i ca 100 m där det är helt omöjlig att cykla.
5. Omfattande stigpartier med grusvägsinslag.
6. Ett snabbt parti med både stigar och grusvägar.
7. El Grande som är en hyfsad stigning som tar 15 min+.
8. En helt idiotiskt nerförskörning i en slalombacke.

Sista backen är helt idiotisk om ni frågar mig, men den finns ju där i alla fall.

Kinahmi 2:

…och till sist en trailer med irriterande rockmusik.

Loppet har med åren fått ganska stor status och pga tidpunkten och deltagarantalet ses det numera som den stora höjdpunkten för de flesta terrängcyklister. Vem vinner det här då? Tja, jag tror på Henri Ojala som fick avbryta pga sjukdom ifjol. Om inte han vinner tror jag på någon est eller…tja, vem vet?

Hur går det för mig då? Tja…Tahko vill man helst inte sia för mycket om för allt kan hända. Men ifjol gick det hyfsat och då blev jag topp 45. I år har det varit lite kämpigare pga sjukdomar och elände, men senaste två månaderna har jag fått träna ganska bra. Även om jag vet att jag har tränat för lite för att kunna starta med jättebra självförtroende. Resultaten och känslorna på de få lopp jag kört hittills i år har varit jämförbara med fjolåret eller något bättre. Jag har satt upp ett litet mål inför loppet och jag siktar på det och ser sen när jag kommer i mål om jag lyckades. Målsättningen vill jag inte riktigt gå ut med för den är ju smått orealistisk för att vara tillräckligt sporrande. Men den handlar ju givetvis om att förbättra tidigare prestationer och tider.

Om jag ska ge några tips åt någon som inte kört förr så är det väl att inte spränga sig första 20 km och spara lite till El Grande. Cykeltyp har mindre skillnad, men en fram- eller heldämpad 29 funkar fint så länge man har däck som funkar. Race King, X King, Racing Ralph, Rocket Ron, Maxxis Ikon, Specialized Fast Trak och Renegade är alla vanligt förekommande på Tahko-cyklarna. Det handlar alltså om att ha hyfsad volym, lagom bra grepp men också rull.