Laajavuori XCM 2017

Piia tog en fin bild av mig när jag kommit i mål och krampen och ebbade ut. Ingen vacker syn men det är så jag bloggar. 

Som cyklist finns det för mig ett drömscenario under tävling. Det går i stort sett ut på att jag känner mig hyfsat stark, på min nivå givetvis, och sen blir jag lagom trött sista halvtimmen eller så. Idag gick det inte alls så.

Laajavuori MTB är 72 km långt och har kring 1700 höjdmeter och består av snabba stigar och motionsspår och grusvägar uppför och nerför. Mest uppför känns det som. Tekniskt sett är det en hyfsat lätt bana och i år när det var hyfsat torrt kände jag att jag redde upp det tekniska rätt bra. 

Starten gick hyfsat och jag lyckades köra upp mig till en lagom position inför den första avgörande nerförsbacken. Så småningom hade jag kört mig till en position nära Tuukkanen från GIF som höll en lämplig fart. Första varvet gick rätt fort, med facit på hand alltför fort. Andra varvet började jag bli riktigt seg och jag började bli trött i ryggen och få lårkramp så där smått redan efter 1 h 20 min. Det var inte önskvärt om jag som säger som så. Ut på tredje och sista varvet kände jag mig riktigt svag. Vid första stora klättringen på tredje varvet eller vid km 50/72 krampade jag så rejält att jag visste att det var game over. Farten hade redan försvunnit för länge sen men nu var det riktigt illa. Jag släppte gruppen (Tuukkanen med flera) jag var i och funderade på att avbryta men insåg att kortaste och enklaste vägen till mål gick längs själva banan. Sista 22 km blev en snigels vandring mot friheten. Jag stannade vid en vätskestation och käkade allt som fanns där och kanske delvis tack vare detta fann jag småningom mitt eget tempo. Det gick sakta och totalt blev jag passerad av kanske 7-8 cyklister under sista varvet. 

Men jag kom till mål och det får väl kanske, i ett kort ögonblick av optimism, ses som huvudsaken. Jag blev i slutändan sjuttonde i herrklassen, slagen av segraren Visuri med cirka halvtimmen. Det låter mycket och det är det också men ser jag till procent efter vinnaren var det ändå en hyfsad dag resultatmässigt.

Ser jag till varvtiderna ser jag tydligt vad som gick fel: 1.03, 1.09, 1.17 (enligt Strava) talar ju sitt tydliga språk. Medelwatten för varven blev 265, 234 och 203. Sista varvet klarade jag av ungefär lätt distansfart. På hela tävlingen landade jag på cirka 230 i medelwatt vilket säger ungefär noll på en sådan här bana, men NP blev strax över 280 vilket betyder att jag troligen låg en bra bit över 300 på första varvet vilket helt enkelt blev för mycket. 

Positivt:

Jag kom i mål även om jag helst hade lagt av i ett skede.

Jag fick bra träning. 

Jag cyklade rätt hyfsat utför så länge piggheten varade. 

17. plats är ingen katastrof.

Bra resesällskap gjorde dagen till en positiv upplevelse i alla fall. 

Negativt:

Jag körde taktiskt dåligt och gjorde inte mitt eget lopp. 

Jag tog slut efter 1 h 20 min. 

Jag trodde jag var i bättre form än jag tydligen är. 

Cykeln kändes inte hundra. Jag saknade lockouten (som är sönder) och dämparna måste jag ställa in ytterligare. På höghastighetspartier var den bra men på rotmattor var dämpningen hård och oförlåtande. Den hade inte alls samma soffkänsla som min Anthem. 

Ryggen höll inte och benen höll därför inte heller. Core, core, core… (gissa vem som skippat de passen i tre månader?)

Sammanfattning:

Bara att dra upp snoret (eller ännu bättre; snyta sig) och fortsätta. 

Sommarlov mm

Det skrivs inte mycket här just nu men det har sina orsaker. Jag upplever att jobbet har tagit ut sin rätt och att jag därefter prioriterat träning, liv och annat. 

Men jag lever, mår bra och tränar och cyklar. Maj månad gick träningsmässigt inte speciellt bra, åtminstone inte jämfört med tidigare månader. Men det var delvis väntat för maj är alltid en stressig månad i mitt jobb. Allt detta är dock historia på sitt sätt, men under förra veckan fick jag uppleva en förkylning. Eller om det var allergi, who knows? Jag hade vilovecka på schemat och jag kunde därför ta det rätt lugnt. Alla passen blev dock cyklade även om vissa hårdare element blev bortlämnade på grund av seg, trött och förkyld kropp.

Nästa helg är det Laajavuori XCM. På ett sätt är jag lite optimist på basen av känslan från årets två första race, men nu ska det tävlas i över 3 h vilket är helt nytt för året. Blir troligen att köra med förstånd och handbroms. Men…kommer jag i mål har jag gjort det bra för jag brukar ofta misslyckas i Laajavuori. 

Semestern har startat och förutom slappt leverne, cykling och allmänt chill har jag planerat att läsa en bok per vecka och lyssna på endast en artist under hela veckan. Kanske jag nämner om detta på min insta? Veckans bok är Hararis ”Homo Deus” (älskade hans förra bok ”Sapiens”) och veckans artist är Velvet Underground. 

Vi ses!

PP Runt 2017

Fotot ovan är lika kasst som vädret idag. Plus fem och ihållande regn är inget favoritväder men trots detta befann jag mig på startlinjen med ett knappt dussin – får jag anta – olyckliga själar. Vi startade och ganska snabbt var vi 7-8 stycken kvar. 

Det var vått.

Det var kallt. 

Det kändes ointressant att försöka vinna eller placera sig bra när det skulle göras i vätan och kylan. 

Jag såg ingenting genom mina glasögon.

Jag ser väldigt dåligt utan mina glasögon. 

Mina skor var fulla med regnvatten. 

Handskarna var verkligen jättevåta. 

Efter 35 minuter var snittwatten på 232 vilket är som en livligare kortdistansrunda. 

Efter 37 minuter fick det räcka.

Jag cyklade tillbaka till bilen från Edsevö. No regrets, no problem, no woman, no cry. Vissa tror att man får pannben av att cykla i regn och kyla, men jag vet att man bara blir våt och kall. Jag hade kanske vunnit loppet eller blivit topp 3 eller topp 5 men det hade inte betytt speciellt mycket för mig om jag blivit sjuk av det. 

Skönt att man inte lever efter en sån där konstig princip att man inte ska avbryta lopp. 

PieHi MTB 2017

Idag var det dags för årets andra tävling. Det gick ganska bra i första så då hoppades jag förstås på något liknande igen. Den här gången var det hemmaplan för starten gick cirka en kilometer hemifrån. Tyvärr var det ingen direkt hemmaplansfavör för banan var lite för teknisk för min smak. Under de fem varven jag tränat på den senaste veckan har jag inte känt mig bekväm på banan en enda gång. 


Men lagom till tävlingsdagen hade det torkat upp och jag brukar ofta vara bättre rent tekniskt på tävling än på träning. Jag måste säga att jag halvgillar banan nu när tävlingen är över. Sen var den kanske lite i svåraste laget för att locka den breda massan vilket eventuellt märktes lite på deltagarantalet. Men jag tror många gillade banan och speciellt de som åkt en del evenemang ute i landet fick nog hyfsat med utmaningar också här. 

Hur som helst. Jag blev till sist trea vilket var mer än jag hade vågats hoppas på. Jag hade till och med viss chans till andra plats men var ändå tydligt slagen av Parkkinen och framför allt av Simelius som visade hur man ska cykla på stig. Den egna tekniska insatsen var rätt väntad. Jag var lite försiktigare än de flesta andra där bland topp 5-10 men cyklade ändå tekniskt helt ok. Fysiskt kändes det mer än ok. Det sprittade inte direkt i benen men jag tog aldrig i så dödsångesten tog över heller. 

Sammanfattningsvis var det ett fint lopp. Arrangemangen var perfekta och kul att en ny förening (PieHi) ordnade ett cykellopp. Förhoppningsvis med fortsättning nästa år? 

Racerapport Santahaka XCO

Jag vet inte om man ska ta sig besväret och skriva en racerapport om en träningstävling. Men tävlingen jag körde igår heter Santahaka XCO och ingår i en lokal cup som går under sommaren i grannstaden Kokkola. 

Dagens bana var en platt historia som kördes till stor del på lätta, men flowiga stigar som avbröts av många partier där det fanns chans till omkörning. Tävlingen hade lockat många duktiga cyklister (men fler ryms nog med) och jag hade på förhand varit mer än nöjd med en placering kring femte plats och kunnat leva med något kring plats tio. 

Starten gick och rätt snabbt blev det Simelius och Anttila som turades om att dra med Maku och jag på släptåg. Farten var riktigt hög tyckte jag och jag tvivlade lite på hur länge jag skulle hänga med. Maku släppte en liten lucka på väg ut på varv 2 och i slutet på varv 3 släppte Anttila iväg Simelius några tiotal meter och jag fick jaga en liten stund. Men trots lite problem i samband med omkörningar av varvade cyklister lyckades jag hänga med Simelius under sista varvet. Men jag förhöll mig rätt passiv egentligen hela varvet. Hade jag vunnit om jag gått om och kört stenhårt sista 2 km? Det får jag aldrig veta för nu blev det en spurt som jag förlorade med en halv cykellängd. 

Men resultatet är rätt sekundärt. Känslan är viktigare och känslan var ganska bra. Första varvet var småjobbig ät men sen gick det rätt kontrollerat tills vi kom till sists varvet där jag fick bita i ordentligt. Men det var aldrig så att jag kände att jag skulle bli droppad från tätklungan. Cykelkänslan var också överraskande bra. Nu är det bara att fortsätta att ha roligt!

Kallt som en 

En utmanande vecka är avklarad. I början av veckan var jag förkyld/pollendrabbad och sen på torsdag for frun på resa. Lite dålig kombination om man vill cykla, träna eller bara annars känna sig avslappnad med livet. Men. Jag fick ändå ihop det någorlunda. 

Idag kom hon hem och jag stack ut med mtbn för att a) köra 6×4 min över tröskel med 1 minut vila och b) köra lite stigar för att småningom vänja mig med stigcykling. Planen klaffade till hundra procent. Jag blev till och med lite förvånad hur bra intervallerna gick. Eftersom jag har oval klinga lär Stagesveven överrapportera med någon procent men det var ändå skönt besked. Sen var det där med att cykla stig…som inte riktigt gick så lätt. Men efter tio rundor i skogen blir det nog mer avslappnat. Jag valde relativg torra stigar men jag har på känn att helhetsläget är vått just nu. Egentligen skulle jag hålla mig bort från skogen ännu men tiden går och sommarens tävlingar närmar sig sakta men säkert. Eftersom Sipilä tydligen bestämt att vi i effektivitetens namn ska ha högst fem grader varmt tills vi dör så lockar ju inte landsvägen heller.

Sen till sist en bomb (eller vem bryr sig): det blir inget Tahko för mig i år. Jag väljer i stället Tampere MTB. 

Lägger av med cyklingen, satsar allt på musiken från och med idag

Efter en värdelös början på veckan med någon variant av förkylning som kanske visade sig vara en riktigt värdelöst intensiv variant av pollenchock så är jag tillbaka, reinkarnerad exakt som förut. Träningsveckan blir ändå totalt sett inte speciellt bra. Jag har kunnat göra några grejer, men inte ens hälften av det som var tänkt. Men nya tag nästa vecka! Då har det lovats kallt skitväder igen och det passar ju perfekt för mig med min spröda pollenkropp. 

Idag blev det en fin runda med bror min. Jag hyllade Girot med mina rosa kläder och kände mig glad och lätt. Bror blev riktigt trött men det är ju bra. Då blir han starkare på sikt. Men han är ändå på god väg för formen är nog bättre än på många år. 

Runda mot bättre vetande 

Det är fortfarande något småkonstigt med mina luftrör. Men eftersom jag har haft ett hyfsat allmäntillstånd, ingen direkt feber eller snor eller slem blev det en runda i alla fall. 

Fint väder var det åtminstone. Om man tycker att tre plusgrader, kalla solstrålar, pinande vind är det bästa som finns. Men frisk luft är fint och på basen av hur svettig jag blev är det snart läge för tunnare kläder på cykelturerna. 

Med facit i hand var det ett dåligt val att cykla idag för luftrören blev absolut inte bättre. Kanske jag ändå överlever om jag vilar imorgon? 

Sällsynt snygg

Medvind i tanken idag. Eller njaä…snarare en lätt rethosta och trögt huvud på jobbet. Men…jag hade fin jacka och tröja när jag cyklade till och från jobbet. Det gör jag rätt sällan numera men idag hände det. Vädret blev allt finare under dagen och imorgon blir det ännu finare verkar det som. Om hälsan är på topp kör jag distans då. Men om jag är fortsatt halvseg tror jag att jag sparar mig lite för att bli helt frisk. Brännlund skickade nästa veckas program. Det blir tufft men absolut genomförbart. Får hoppas på fint väder och ännu finare kropp. 

Vädret som reflektion av jaget

Det här förbannade skitvädret bara fortsätter. I ärlighetens namn har det ingen större betydelse för mig personligen för jag har vilovecka och de få pass jag då avverkar kan utföras i stort sett oberoende väder. Dessutom är ju vädret bättre än genomsnittligt vinterväder. Nästan.

Jag har haft en hälsa som varit svajig ett par veckor. Idag hostar jag och igår kände jag mig jättepigg. Så där har det hållit på ett tag. Men jag har ändå kunnat träna någorlunda även om jag saknat det där sista. Men jag har också känt mig lite ryggradslös ett par veckor för jag har coachat mig själv ett par veckor för att från måndag igen vara styrd av Mr Lycksele, Samuel Brännlund. Jag har hittills i vinter haft rätt långa program, men nu blir det kontakt varje vecka. Det ser jag fram emot. Egentligen är ju tät kontakt alltid att föredra (om man vill ha någon som lägger sig i ens träning förstås) men jag har i vinter valt att ha styrning men ändå fria tyglar i viss mån. 

Jaja, träning tärning tomejto tomaato…framför allt önskar jag nu lite finväder så man kunde cykla OCH njuta på samma gång. Men det vänder, det blir säkert snöfritt till midsommar! 

I övrigt har jag redan nu bestämt att det blir Mallorca 2018 för min del. Många cykelbekanta är där just nu och det känns lite onödigt slöseri med levnadsår att inte fara dit så nästa år blir det av. Någon som ska med?