Månadsarkiv: juli 2016

Ny cykel

Jag orkar inte hålla på med en massa cliffhangers utan här får ni i stället se vad det blev. Eller blir borde det kanske stå får jag har bestämt allt utom storleken. Egentligen är cykeln på bilden bättre än jag är värd/behöver/borde ha men försäkringsbolagets pengar räckte till en dylik. Det är alltså en Trek Top Fuel 9.8 SL Project One. Med andra ord är det alltså en ganska vettig långloppsraket men kryddad med lite hightechbullshit, lull-lull och annat onödigt. Men den ser ganska fin ut måste jag säga. Sen hade någon kanske förväntat sig att jag hade beställt något i lila metallic med neongröna dekaler men det hade kostat långt över någon sorts budget. 

Storleken är en helt egen diskussion. Min Anthem var en large vilket ganska långt motsvarar en 19.5 av Trek Top Fuel. Men stackmåttet på Top Fuel är lågt, riktigt lågt. Vilket till och med fått mig att fundera på en 21.5. Den kunde funka fint med en 8 cm styrstam. Men 21.5 låter otroligt stort. Jag har mätt, läst på, mätt cykelbekantas cyklar och blivit så klok och påläst att jag inte längre vet något. Jag har nått cykelgeometrins nirvana. 

Annonser

Botniacyklingen – dödsfriktionens återkomst

Jag valde att starta 106 km långa landsvägsmotionsloppet Botniacyklingen på min mtb, dvs min Trek Superfly. Varför det? Orsakerna var väl två: för att undvika klungkaoset i slutet där det ALLTID vurpas (så även i år) och för att jag behövde få ett ”långlopp” på mtb inför Jämi. Om jag hade varit lite friskare i sommar hade jag i detta skede haft fyra avverkade långlopp. Nu har jag noll. Men i dag fick jag ett!

Jag startade i klunga 1 vilket är den så kallade tävlingsklassen. Där hade jag hamnat och blivit placerad. Med en drygt 12 kg tung mtb med 34×11 som högsta utväxling märkte jag direkt i starten att min maxfart var cirka 10 km/h för låg. Jag valde att släppa klungan med Piia och vi körde på i en mindre klunga i cirka 35 km tills Danke kom ikapp oss med ett lite större gäng. Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer men jag försökte hänga med så gott det gick och i något skede var jag med och drog också en del. Tungg var det men det var mest muskulärt tungt medan syreupptaget inte led så mycket av farten och stridsvagnen jag satt på. I stort sett gick det bra tills vi hade 20 km kvar. Då svängde vi och fick medvind vilket ledde till att marschfarten i vår klunga steg från ca 35-40 till 40+. Det ledde också till att jag fick börja veva som en hamster och inför sista backen fick jag lite kramper i benen vilka tvingade mig att ta det lite lugnare. Jag fick sänka tempot lite men lyckades hålla kramperna i schack och körde faktiskt sista 6 km ensam med en fart kring 37 km/h. Det är jag rätt nöjd med efter ett tidigare 100 km i farter över min kapacitet. 

Jag fick sluttiden 2.55 på 106 km vilket gav en medelhastighet på 36.2 km/h. Ok att jag wheelsuckade en hel del men jag tycker ändå jag får vara nöjd med den här prestationen. Tyvärr vann jag inte bilen som lottades ut men det blev ändå en bra dag. Tack till Piia och Danke med flera som var i samma klunga. Jag hade troligen svängt ner till någon badstrand redan vid 20 km om jag inte haft sällskap. 

Seljes triathlon 2016 – vann lagtävlingen och såg en snygg tröja

I går var det lagtävling i Seljes tillsammans med kollegorna Patricia och Mikael. Jag cyklade och det gick hyfsat. Första gången i sommar som jag känner mig fokuserad under ett lopp. Jag vet inget om tider eller hastigheter men jag gissar på ett snitt där mellan 39 och 40 kanske. Sen avslutade Mikael Bergdahl på ett bra sätt vilket gav oss segern i lagtävlingen. Det som gjorde min sträcka extra rolig var Johansson och Kujala som jag fick jaga. Kul att få tampas med starka cyklister på lagtävlingen! 

I övrigt var hela tillställningen kanon. Dessutom såg jag en sanslöst snygg tröja som jag fångade på bild. Det lär ska finnas bara två exemplar i hela världen och den är sydd av @emmalottadesign (Instagram). Helt rätt i tiden! De kan i Kokkola. 

Universum läser min blogg

Tydligen läser universum eller försäkringsbolag min blogg för i dag fick jag ett samtal. Samtalet sa att jag får en ny cykel och att de löser in min gamla skrotade. Jag får inte pengar i min hand men jag får en generös summa att köpa en ny cykel för och bolaget betalar räkningen. En självrisk på 200 euro hamnar jag ut med men i sammanhanget är det en struntsak. Jag är oerhört tacksam att inga andra trafikanter blev inblandade i incidenten och att det ordnade sig med försäkringsbolaget. Dessutom fick jag i tiderna ett bra pris på cykeln och det i kombination med att priset på Giant Anthem gått upp med drygt 15 % gör att jag med lätthet hittar något motsvarande för den summan jag lovats. 

Vad blir det då? Tja…det är inte helt avhandlat. Jag fick beskedet i dag men jag har ju förberett mig och hoppats på det bästa och frågat om lite priser på det ena och det andra. Men jag väntar på priser fortfarande så jag vet faktiskt inte vad jag ska satsa på ännu. Men för enkelhetens skull blir det troligtvis något som inhandlas lokalt. 

Lata dagar

Jag cyklade 107 km i söndags. Efter det – inget. Men det är lugnt. Det är tisdag i dag och jag hinner kanske i kväll. Men jag måste erkänna att den där riktiga hungern inte riktigt finns där. Delvis beror det på värmen. Det är helt enkelt svinvarmt och då föredrar jag att leva lite semesterliv. Men sen måste jag erkänna att jag redan förra säsongen upplevde ett enda långt stolpe ut och att den här säsongens motgångar med sjukdomar, missade tävlingar, skrotad cykel och så vidare bara bidragit till lite motivationsbrist. Egentligen borde jag vara taggad och galet revanschsugen men när jag inte vet något om och när jag får en vettig cykel ännu i år leder det mest till att jag befinner mig i något slags limbo. 

Men nog gnällt. I kväll ska jag cykla lite och i morgon ska jag på Seljes Triathlon. Jag har inte helt förlorat vettet och börjat med triathlon men jag ska delta som cyklist i lagtävlingen. Sen ska jag delta i Botniacyklingen på lördag. Där är mitt mål att vinna bilen som utlottas. Allt annat vore ett misslyckade. 

Nu har vi grus här i vårt hus

Det här fotot tog jag i dag. Visst påminner det mer om Bryan Adams sämre låtar än om hans fotokonst men jag fick med vad dagen handlade om: grusvägar där jag såg en traktor. Men rundan gick bra. Jag har ingen pangpang i benen och jag tog inte i för kung och fosterland men ändå snittade jag drygt 30 km/h i besvärliga vindar. Men visst märks det att Treken har hjul som väger ett halvt ton. Jämfört med min Anthem som har fjäderlätta hjul är varje backe och igångdrag en kamp. 

På tal om Anthem ringde jag mitt försäkringsbolag i går för att kolla om de fått alla papper de behöver. Jag hade i min naivitet tänkt att detta skulle ordna upp sig snabbt men enligt en av utredarna jag pratade med kan det ta upp till två veckor att utreda. En delorsak är beloppets storlek. Cyklar är tydligen dyra och inget rutinärende i likhet med diskmaskin som man bara klubbar igenom. Så även om jag förstår att det tar länge känns det ändä ganska segt att det ska bli så lång plåga. Om jag visste att jag skulle bli ersatt vore det enklare att vänta men nu vet jag ju inte hur det går. Får jag inte en endaste cent är det ju ett dråpslag hur man än ser på saken. Men pragmatisk som jag är har jag redan en plan B om jag blir utan ersättning. Men nu försöker jag vara optimist och hoppas att jag blir ersatt så pass att jag kan ersätta Anthem med något motsvarande. 

Grusvägschill

Efter att jag vilat en dag blev det en dag i sadeln med Danke och Piia. Vi körde en grusvägsrunda i chilltempo i nästan 3,5 h. Förutom att jag snorade som ett litet barn kändes det ganska bra. Fint väder, vackra vägar och bra sällskap och allt var på topp. 

När jag kom hem blev det gräsklippning i en timme följt av 1,5 h med röjsågen på grönområdet nedanför vårt hus. Efter denna urladdning var jag ganska trött i kroppen. 

På vilodagen hann jag också ringa försäkringsbolaget för att anmäla skadorna på cykeln. Skadegranskaren sa att ett flertal delar är skrot och att ramen bör bytas ut. Eftersom det inte säljs ramar av den här sorten vet jag inte vad som händer. Jag har lämnat in alla uppgifter och nu får jag bara hoppas att bolaget ersätter mig för en ny cykel. Om det löser sig på ett bra sätt kan jag ha en ny cykel inom 3-4 veckor och därmed kan jag köra några tävlingar ännu i år och skapa lite motivation inför vinterträningen. Om de inte godkänner min anmälan betyder det att jag får ta sikte på nästa säsong med eventuellt köp av ny cykel. Men tills Jämi MTB kommer det inte att ha löst sig i alla fall. Det betyder att jag har två alternativ: cykla Jämi med min Trek HT eller inte cykla alls. Det förstnämnda låter trots allt mycket roligare än det andra…

Oförglömligt och fantastiskt

Efter att tre gånger vid frukosten beslutat mig att det är en dålig idé att fara till Seinäjoki for jag ändå till slut. Jag hade hostat ihållande hela lördagen men inte alls på natten vilket gjorde att jag tänkte att ger det en chans. Tyvärr märkte jag på bankollen före att kroppen var som tidigare det vill säga kass och eftersom jag tvivlat hela veckan på om det lönar sig att starta alls var inte heller huvudet riktigt med på noterna. Jag var alltså i seg form och dessutom ointresserad. Jag hade väl också tagit ut motgången lite i förskott. 

I starten gav jag mig själv inga direkta fördelar heller för jag startade långt bak och fick dessutom en dålig start vilket betyder att jag låg på plats 50-60 efter kanske 100 m. Det är inte bra. Sen fortsatta det i samma stil. Jag var egentligen dålig överallt och när sen inte luftrören heller var bra avbröt jag efter ca 40 minuters cykelåkning. Fjantigt är det ju att avbryta men nu blev det så. Men jag visste att det kunde gå lite hur som helst. Visst borde jag ha krigat mig igenom hela loppet men ibland är det så skönt att bara få ge upp och sen kanske komma tillbaka starkare en annan gång. 

Men sen skulle jag hem också… och på vägen hem föll cykeln av cykelställningen jag har bak på bilen. Det är en oskön känsla att se cykeln falla av bilen i 90 km/h. Jag hade spänt fast det omsorgsfullt men antingen vreds ena fästet så gummibandet drogs loss eller så gick det helt enkelt av. Jag dubbelkollade att allt var fastspänt så jag hade inte glömt att spänna fast den i alla fall. I skrivande stund vet jag inte hur cykeln klarat sig. Vid en snabb besiktning är det åtminstone sadeln som hamnat till cykeldelshimlen men jag får kolla närmare på cykeln senare. 

Definitivt kanske tävling i morgon

I morse körde jag ett kort pass med två pulshöjare. Ett drag i vår lokal Mont Rosk och ett varv med fart runt samma berg. Jag kan inte påstå att formen är god eller kroppen kurant men jag är anmäld och tror jag sätter mig i morgon bitti för att köra till Seinäjoki. Jag är lite nervös för att komma sist eller annars bara vara helt superkass men jag startar med målet att få en tävling i kroppen. Resultatmål har jag inte. Eller jo; jag vill helst inte vara sist av de lokala cyklisterna för då är nog besvikelsen enorm. 

Som ni ser har jag på mig Craft Shield-kläderna. Egentligen är de nog designade för sämre väder än mulet och 16 grader. Men jag var nyfiken så jag testade. Om man kör lugnt distanstempo kan de nog passa bra för temperaturer från 14 grader neråt. I övrigt fanns det inte så mycket att rapportera. Byxorna hade som jag tidigare konstaterat dålig framdel. Padden är helt enkelt för kort och jag hade önskat fler paneler framtill. 

När jag cyklade hem lekte jag lite med Pokemon Go. Jag skulle ladda ner det åt dottern men det funkade inte på hennes telefon. Så nu har jag det på min så vi leker gemensamt med spelet. Ganska roligt måste jag erkänna, speciellt när man far ut och cykla med dottern och söker Pokemons. 

Fikarunda och intervallförsök

Onsdagen firades med 105 km fikarunda. Det var mycket trevligt och även om jag inte kände mig 100 på morgonen gick rundan bra. 

I dag hade dotter T scoutträff ute vid Storsand. När jag ändå skulle ut dit tog jag med cykeln. Planen var att köra fyra varv på Brahebanan i jämnt och kontrollerat tempo med varvtider kring 18-19 minuter. Första varvet då jag värmde upo körde jag på 19:27 och andra på 18:33 eller något sånt. Andra varvet var inte helt dåligt med tanke på att jag fick stanna två gånger på grund av okopplade hundar (vilket är förbjudet) och jag missade ett avtag så dit for minst 30 sekunder. Men efter två första varven struntade jag i hetscyklandet för jag hade inget pangpang i benen. När jag dessutom låter som om jag haft en vecka med whiskyochcigarrer-diet och andningen är därefter valde jag stranden. Jag inser ju hur mycket jag gnäller på det här men kroppf*n är ju inte i skick men det tycks inte funka med allergimedicin heller. Men skit i det. Nu har det gär blivit en gnällblogg så nu lämnar jag det där bakom mig. Nu ska jag fokusera på söndagens tävling och hoppas på det bästa.