Laajavuori XCM 2017

Piia tog en fin bild av mig när jag kommit i mål och krampen och ebbade ut. Ingen vacker syn men det är så jag bloggar. 

Som cyklist finns det för mig ett drömscenario under tävling. Det går i stort sett ut på att jag känner mig hyfsat stark, på min nivå givetvis, och sen blir jag lagom trött sista halvtimmen eller så. Idag gick det inte alls så.

Laajavuori MTB är 72 km långt och har kring 1700 höjdmeter och består av snabba stigar och motionsspår och grusvägar uppför och nerför. Mest uppför känns det som. Tekniskt sett är det en hyfsat lätt bana och i år när det var hyfsat torrt kände jag att jag redde upp det tekniska rätt bra. 

Starten gick hyfsat och jag lyckades köra upp mig till en lagom position inför den första avgörande nerförsbacken. Så småningom hade jag kört mig till en position nära Tuukkanen från GIF som höll en lämplig fart. Första varvet gick rätt fort, med facit på hand alltför fort. Andra varvet började jag bli riktigt seg och jag började bli trött i ryggen och få lårkramp så där smått redan efter 1 h 20 min. Det var inte önskvärt om jag som säger som så. Ut på tredje och sista varvet kände jag mig riktigt svag. Vid första stora klättringen på tredje varvet eller vid km 50/72 krampade jag så rejält att jag visste att det var game over. Farten hade redan försvunnit för länge sen men nu var det riktigt illa. Jag släppte gruppen (Tuukkanen med flera) jag var i och funderade på att avbryta men insåg att kortaste och enklaste vägen till mål gick längs själva banan. Sista 22 km blev en snigels vandring mot friheten. Jag stannade vid en vätskestation och käkade allt som fanns där och kanske delvis tack vare detta fann jag småningom mitt eget tempo. Det gick sakta och totalt blev jag passerad av kanske 7-8 cyklister under sista varvet. 

Men jag kom till mål och det får väl kanske, i ett kort ögonblick av optimism, ses som huvudsaken. Jag blev i slutändan sjuttonde i herrklassen, slagen av segraren Visuri med cirka halvtimmen. Det låter mycket och det är det också men ser jag till procent efter vinnaren var det ändå en hyfsad dag resultatmässigt.

Ser jag till varvtiderna ser jag tydligt vad som gick fel: 1.03, 1.09, 1.17 (enligt Strava) talar ju sitt tydliga språk. Medelwatten för varven blev 265, 234 och 203. Sista varvet klarade jag av ungefär lätt distansfart. På hela tävlingen landade jag på cirka 230 i medelwatt vilket säger ungefär noll på en sådan här bana, men NP blev strax över 280 vilket betyder att jag troligen låg en bra bit över 300 på första varvet vilket helt enkelt blev för mycket. 

Positivt:

Jag kom i mål även om jag helst hade lagt av i ett skede.

Jag fick bra träning. 

Jag cyklade rätt hyfsat utför så länge piggheten varade. 

17. plats är ingen katastrof.

Bra resesällskap gjorde dagen till en positiv upplevelse i alla fall. 

Negativt:

Jag körde taktiskt dåligt och gjorde inte mitt eget lopp. 

Jag tog slut efter 1 h 20 min. 

Jag trodde jag var i bättre form än jag tydligen är. 

Cykeln kändes inte hundra. Jag saknade lockouten (som är sönder) och dämparna måste jag ställa in ytterligare. På höghastighetspartier var den bra men på rotmattor var dämpningen hård och oförlåtande. Den hade inte alls samma soffkänsla som min Anthem. 

Ryggen höll inte och benen höll därför inte heller. Core, core, core… (gissa vem som skippat de passen i tre månader?)

Sammanfattning:

Bara att dra upp snoret (eller ännu bättre; snyta sig) och fortsätta. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: