Konservatismen i förändringens vindar

Jag är rent generellt en person som sällan genomgår och genomför speciellt drastiska förändringar. Jag byter sällan bil, fru och hus. Min klädstil är, trots köp av nya kläder, starkt inspirerad av de ideal jag hade som tjugoåring. Jag har haft samma jobb i snart 14 år. Jag lyssnar fortfarande en gång om året på Suedes Dog man star för den skivan låter fortfarande fantastiskt bra.

Vad som har hänt senaste halvåret inom mitt liv som cyklist är därför i paritet med franska revolutionen, digerdöden och industriella revolutionen tillsammans. Det har blåst förändringens vindar. I korthet har följande hänt:

I

Någon gång för ett knappt år sedan satt jag och surfade på Raphas nyårsrea. Det är inget ovanligt. Jag har tidigare gjort det och jag var inne på deras hemsida redan någon vecka efter lanseringen för drygt 10 år sedan. Någon enstaka keps och vardagströja har genom åren kommit hem i deras svarta påsar. 

Men jag har varit relativt kluven. Samtidigt som jag har beundrat de snygga kläderna har jag avskräckts av prisnivån och på senare år har jag haft lite svårt för armén av Rapharobotar (ni vet: uniformen Kask/Poc/Giro Synthe + Rapha kläder + Giro Empire/Fizik/Rapha skor) vilket är absurt i sig när jag både är sån (till viss del eller på väg att bli en) och beundrar sådana för deras estetiska fulländning. Hur som helst har jag genom mina dagar som cyklist (drygt 20 år) genomlidit timmar av träning med kläder från mera tveksamma leverantörer. Till exempel har 100 procent av de pengar jag har satt på kläder från Aliexpress varit bortkastade. I något skede tänkte jag att jag måste matcha min vackra själ med vackra kläder. Vilket inte är något mindre än en revolutionerande tanke när man kommer från ett land där uthålligetssport är snorsport, lera och lidande och där någon som bryr sig mer än ”nödvändigt” om en världslig sak som en cykeltröja är en ”textilsportare”. Men den här tankesättet slog jag åt sidan. Med andra ord: det blev några tröjor under året. Inget som kan klassas som sjukligt men kanske mer än brukligt. 

I en del ögon kanske det här är ett fruktansvärt slöseri (jag vill i detta sammanhang påminna att jag inte äger andra motorfordon än min bil). Slöseri i mina ögon är det när jag satte in 150 euro i pensionssparande hos den sällsynt bedrövliga banken Nordea och när jag tog en paus i pensionssparandet hade dålig kursutveckling och dolda och synliga avgifter ätit upp hela kapitalet på ett par år. 

Rapha kunde fungera som en pensionsplacering. Den tanken slog mig när jag slösurfade på Ebay och kollade in utbudet av Rapha där. Min konklusion: det var en helt absurd prisnivå på begagnade och nya kläder. 

Till exempel den svarta tröjan har man kunnat köpa på rea för en vecka sedan för 80 euro. Den rosa tröjan längst ner låter jag bli att kommentera. Rent generellt kunde jag konstatera att jag har få fonder i min portfölj (det där lät fantastiskt vuxet) med bättre värdeutveckling än en genomsnittlig Raphatröja på Ebay. 

II

Det som också hänt, som jag aldrig trodde skulle hända är att jag tagit hjälp av utomstående person för planera min träning. Det är givetvis helt onödigt för en simpel motionär, men samtidigt väldigt lärorikt och en investering som jag bara gör en gång i mitt liv. Dessutom har det inte varit speciellt dyrt. 

III

Det tredje är att jag har börjat tappa intresset för sociala medier. Facebook är ju ett helt eget kapitel, men Twitter och i viss mån även Instagram som jag tidigare älskat har jag för tillfället tappat entusiasmen för. Strava raderade jag för några veckor sen och jag har egentligen inte saknat den appen alls.

Däremot har jag fallit för Pinterest. Pinterest känns som en sval lounge där man inte behöver följa, följas, visa, berätta. Man bara söker bilder och lägger dem i mappar och sen ser man på bilderna och tycker de är fina. Ibland stöter jag i misstag på något visdomsord men jag scrollar snabbt vidare och så känns loungen sval och skön igen. 

På Pinterest har jag också min mapp som jag kallar cykelkläder. Där sparar jag fina outfits. Inte sådant jag vill köpa utan sådant som är fint och sen är det bra med det. Ibland söker jag på olika sökord, till exempel skriver jag ofta in ”Rapha” i sökfältet. Igår stötte jag på denna bild:

Om en av mina läsare är personen på bild ber jag om ursäkt men jag blir inte klok på bilden. En långärmad tröja i merinoull, en vindväst och knickers – ALLT tyder på att det är kring 10 grader varmt. Men var är strumporna? 

Plötsligt kändes min lounge lite mindre sval. Jag andades djupt och svalde några gånger. Jag kände mig förvirrad och kände det värka i mina akillessenor av kyla. 

Men så fann jag mig. Sakta gick det upp för mig att trots alla revolutionerande förändringar i mitt liv med nya värderingar så finns den mest grundläggande värderingen fortfarande kvar:

Strumpskaftets längd bör alltid vara en oktav från skokant till strumpans övre kant. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: