Botnia MTB 2016 – sometimes you’re the hammer, sometimes you’re a snail

Sista tävlingshelgen för året är här. Den som läser denna blogg regelbundet vet ju att jag haft en riktig skitsäsong. Sjukdomar, skrotad cykel och en evig jakt på en form som ens vore i närheten av fjolårets. Hur gick då årets nästsista tävling? Här kommer rapporten:

Först av allt vill jag klargöra att jag inte är pessimistisk (jo). Jag redogör bara för dagens händelser. Jag försöker att inte bortförklara heller utan erkänner utan större omsvep att jag var kass och att det är ens eget ansvar att inte vara det om man har ambitioner. 

Nåja. Natten till fredagen låg jag vaken cirka tre timmar med magsmärtor. Jag vet inte om det har något att göra med dagens prestation men det ledde till att jag i bästa fall åt kanske 70 procent av vad jag äter normalt och därmed långt mycket för lite dagen före ett 69 km långt cykellopp. Som sagt: det är ingen bortförklaring riktad mot er läsare utan bara en teori som jag har om min egen prestation. 

Loppet hade lockat ett rätt hyfsat startfält med cirka sju åkare som jag visste på förhand skulle slå mig om jag inte hade en bra dag. Sen hade vi alla andra också som är ungefär som mig som det kan gå hur som helst mot. Jag hoppades på topp 10 i alla fall.

Loppet startade inte bra. Igen, ingens fel utom mitt eget. In i första startbacken var jag kanske tjugonde? Jag började köra om lite men det brände krut och en del tyckte att mina spårval var sisådär. Men om man inte får köra om långsammare åkare så vet jag inte vad det är för idé att tävla ens? 

Ut på grusvägen hamnade jag i grupp 2. I grupp 1 satt Parkkinen, Kujala, Härginen, Järvinen, Stoor och Toppari plus någon till – en bra grupp alltså. Vi var 3-4 stycken som körde på bra i vår grupp för att jaga ikapp och jag hade nog hopp om att vi skulle lyckas. Jag tog inte i så jag dog, men återigen brändes det krut så det stod härliga till. Strax före första stökigare vägen hade vi kanske 50-60 meter till grupp 1. I det skedet hade jag dragit ganska länge och jag tittade tydligen inte upp tillräckligt för plötsligt hade jag kört fel. 100 m hade jag hunnit och sen skulle jag 100 m tillbaka och sen var jag lite sur för att jag inte sett skylten. Dessutom hade jag spelat bort alla chanser för från att vara i ett läge där jag kanske kunde nå grupp 1 var jag sist av kanske ett dussin åkare i grupp 2. Det betydde att jag fick köcykla i skogen och köra för hårt på alla andra ställen. Med andra ord: ett bra recept för att ta sig fram långsamt och bli trött på samma gång. Sen körde jag fel en gång till men där förlorade jag inte så mycket tid.

I något skede hade en bra grupp bildats med mig, Peter, Marko och en Leppämäki som var helt brutal på grusvägarna. Mot Hoppamäki som är banans tyngsta backe hade vi fått syn på Kujala från grupp 1. Uppför backen körde jag och Leppämäki ifrån Peter och Marko och nådde Kujala. I det här skedet kändes det ganska bra i både kropp och själ. Sen började det fysiska förfallet. Jag hade startat med tre gels men tappade den ena och då hade jag plötsligt alltför lite gels. Svindåligt, för nu började jag bli hungrig också med halva loppet kvar. På ett stigparti vid cirka 43 km fick jag en sladd, tappade några meter och när jag skulle jaga ikapp tog jag helt slut. Tanken var tom, hjulet snurrade men hamstern var död, the parrot is dead och så vidare. Jag har aldrig bonkat så plötsligt och hårt förut. Jag började se suddigt mellan varven och synfältet kändes smalare än normalt. Dessutom började jag frysa i det kalla höstvädret för att jag slog av på intensiteten. Ganska snart kom Simelius, Marko och Peter ikapp mig men jag hade knappt styrfart just då så att hänga på fanns inte i min vildaste fantasi. På följande vätskestationer åt jag choklad, salt, saltgurkor, några bildäck och tre genomsnittsstora vindkraftverk. När jag stod på den första stationend kom ett gäng cyklister förbi. Det såg fint ut, så lätt och så aerodynamiskt.

Efter detta försökte jag bara ta mig i mål. Det var lättare sagt än gjort. Uppför den där grusvägen vid någon sorts slalombacke körde jag fel igen. Plötsligt hade jag åkt nerför en liten slalombacke och hamnat på en golfbana. Det var tydligen fel väg förstod jag då. Jag stod där och kollade på kartan på min Garmin för cykla tillbaka ville jag inte göra. Men till sist hittade jag till mål. Jag tror jag tappade 18 minuter på Kujala på knappt halva loppet…

Jag orkar inte rada upp mina misslyckanden mer. Men jag tyckte jag att banan var dåligt utmärkt. Till stora delar var markeringarna helt ok men när man ligger med maxpuls ska markeringarna vara tydliga och komma i god tid. Jag är kanske blind men jag har aldrig förr åkt fel på någon tävling och nu gjorde jag det tre gånger. Tveksamt om det är någon slump. Eller så har jag blivit blind sedan min senaste tävling. 

Men annars var banan ganska bra. Lite för lång kanske för det blev ibland ändlösa sträckor grusväg men ändå helt ok. Arrangemangen var som vanligt smidiga. 

Det som också var bra var min cykel. Tyvärr var cyklisten inte lika bra men kanske det är träningsbart? 

Imorgon är det Sju Sjöars. Om jag mår hyfsat i morgon kör jag det. Ikväll ska jag äta lösgodis för första gången på nästan 2.5 år. Inte för att jag är värd det utan för att jag behöver fem miljoner enheter glykogen. 

Annonser

One thought on “Botnia MTB 2016 – sometimes you’re the hammer, sometimes you’re a snail

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: