Petter är tillbaka i stan. Men vi börjar i simhallen.
Det blev en simrunda/simpass/badtur (vad det nu heter) på förmiddagen. Inte för att det finns någon som helst vits med att simma om man inte har varmt eller har fallit ur en båt men där simmade jag i alla fall medan en fysioterapeut plaskade på med min ena dotter. Simmingen var som vanligt lätt för mig. Jag simmade 1000 m utan att få en enda kallsup och det tog cirka 35 minuter. Jag hittade inte skylten med hallrekorden men det borde vara riktigt nära. Pensionärerna som höll på med vattenlöpning var storligen imponerade. En del kanske kritiserar min bröstsimsteknik och säger att jag simmar som en svan. Men då vill jag säga att jag aldrig sett en svan som drunknat medan jag sett hundratals fiskar som svängt sig på rygg och gett upp. Dessutom är svanar ståtliga djur som är trofasta och respekterade i folktro och sagor.
Nåja, att simma var som sagt ingen höjdare. Maken till tråkig motionsform finns väl knappast. Ge gärna förslag, men finns som sagt inte.
Sen på kvällen var det fartleksdags med Petter som taktpinnshållare. Cirka tio cyklister var vi och cirka 10 km/h var ungefär den farten som var bekväm för mig ikväll. Maken till trötta ben har jag inte upplevt på ett par veckor. Jag körde med lite i varje intervall men vek ner mig i stort sett halvvägs i varje för jag kände att benen var kvarlämnade i målområdet i Vasa. Men det var förväntat och absolut ingen katastrof för beräknad uselhet är alltid enklare att hantera. Imorgon är jag bättre, på torsdag är jag pigg och på lördag är jag förstås fantastisk. Kanske.
